Han sitter på ett tåg mot Glasgow när vi får kontakt. Under kommande vecka ska han delta i FN:s stora klimatmöte där världens ledare samlas för att diskutera klimatförändringarna.
Men att enbart klimatmöten ska lösa klimatfrågan, det är helt orealistiskt, det tror han inte.
– Det handlar ju om vad alla länder, företag och privatpersoner gör sammantaget.
Men möten är på inget sätt bortkastad tid. Det är visserligen sant att världen inte ligger i linje med 1,5 graders-målet som Parismötet 2015 beslutade. Men utan ett avtal hade det sett ännu värre ut än det gör nu, påpekar han.
– Parisavtalet har gjort stor nytta även om vi inte kommit hela vägen, det vill jag verkligen understryka. Det har inte varit bortkastad tid.
Han kallar sig själv en förkrossad optimist och det som gör honom förkrossad är alla de synliga tecknen på klimatförändringar som redan nu syns i stora delar av världen. Optimisten i honom ser dock att förändringsarbetet ändå pågår. Länder sätter press på varandra och näringslivet, inte minst i Sverige, är nu också med och bidrar.
Samtidigt tycker han att det går alldeles för långsamt.
– Varje tiondels grad räknas och märks. Vi kan inte slå oss till ro och tänka att det är på väg att ordna sig. Vi måste hålla drivkraften uppe. Inte tänka att det är verkningslöst det vi gör. Riktigt så illa är det inte.
I dag är det människor som inte påverkar klimatet i särskilt stor omfattning som betalar för priset för den livsstil som stora delar av världen gjort till sin. Det Björn-Ola Linnér hoppas ha med sig hem när mötet är över, är att klimatbiståndet som utlovats till fattiga länder – 100 miljarder dollar till 2020 – inte bara ska betalas ut utan också successivt öka.
– Att ställa om samhällen till minskade utsläpp och att anpassa länder till ett förändrat klimat kostar mycket mer. Rika länder som varit med om att orsaka klimatförändringen måste ta ett ansvar.
Att teknikutvecklingen skulle göra att vi slipper förändra vårt sätt att leva finns det vissa forskare som tror. Men dit hör inte Björn-Ola Linnér. Men han vill komma bort från synsättet att det måste handla om uppoffringar.
– Det handlar inte om att avstå utan att omprioritera. Vi väljer till något, samtidigt som vi väljer bort några av de saker som vi vet inte är bra för våra barns, och barnbarns, framtid. Det vill jag förmedla.