Linköpingssoldaten "Daniel" sitter på en buss mellan Polens huvudstad Warszawa och den ukrainska gränsen när vi når honom på telefon.
– Jag vet bara vart jag ska åka och så får jag ta mig dit själv. Det känns skitläskigt.
Vet du vad som väntar när du kommer över gränsen?
– Ingen aning. Jag väntar på instruktioner från gruppen som jag kommer till, säger "Daniel" från Linköping som av säkerhetsskäl vill vara anonym.
På en buss mellan Warszawa och gränsen mot Ukraina når vi Daniel på telefon sent på söndagskvällen. I veckor har han haft kontakt med internationella styrkor för att ansluta som soldat i kriget mot Ryssland, trots att han varken har erfarenhet av strid eller har gjort allmän militärtjänstgöring. För honom är beslutet ett moraliskt ställningstagande, en fråga om sympati och empati för det ukrainska folket, något som vi tidigare har berättat om.
Till en början skulle han ansluta till den internationella brigaden, "International Legion of Territorial Defense of Ukraine", men av olika anledningar reser han nu på egen hand för att möta upp en milisgrupp med frivilliga i Ukraina.
– Gruppen består av personer som mestadels kommer från Norden och startades av några som inte har velat skriva på kontrakt för legionen. Det gör att vi inte är bundna till att stanna en viss tid. Vi kommer bli tilldelade uppdrag från den ukrainska armén, men skulle det vara uppdrag som innebär mycket strid, så kommer nog inte just jag att skickas. De inser nog också att jag skulle vara en fara för alla om jag skickas in i en strid direkt, säger Daniel.
På hans buss över polska inlandet finns ukrainare på väg hem. Men kriget, som snart har pågått i sex veckor, är långt ifrån över. Väntan på att få åka ner har gjort att Daniel haft tid att fundera över sitt val. Trots det blev allt plötsligt verkligt för honom när han stod på flygplatsen på söndagen.
– Så fort jag klev in på Arlanda förstod jag att jag var lämnad åt mig själv, att det var allvar på riktigt. Men jag är fortfarande övertygad om att det här är helt rätt sak att göra. Men man har väl en gräns för hur modig man är också.
Hur tänker du då?
– Kvar hemma började jag tänka mer på vad som kan hända och började se mig omkring och värdera nära och kära på ett annat sätt. Det var tufft att ta farväl av familjen, det blev mycket tårar.
Han föreställer sig att få se krigets allra värsta sidor, men försöker att inte låta tankarna springa iväg. Daniel säger att han är livrädd, men att det känns bra. Exakt vart han är på väg vill han hålla för sig själv, men han säger att det är en längre resa genom landet som ligger framför.
– Vi kommer inte vara på det säkraste stället, men inte i någon korseld.
Vad skulle kunna få dig att åka hem igen?
– Om det känns helt fel med gruppen eller om det blir ett väldigt utsatt läge där vi är. Även i kaos finns det olika grader av kaos och känner jag mig inte trygg med kamraterna så är man en fara för sig själv eller andra. I så fall finns ju möjligheter till volontärarbete, det skulle också kunna vara intressant.
Har du nån känsla för åt vilket håll kriget går i det område du ska till?
– Jag tror det kommer gå bra. Vi ska vinna.
Han ber oss att vänta något med att berätta att resan nu har påbörjats, utifall något oförutsett skulle avbryta planerna.
05.43 på måndagsmorgonen får vi ett meddelande: "Första checkpointen är nådd, jag är över landsgränsen".