Dåtid i härvarande tid. Eller härvarande tid i dåtid? Gränserna mellan det som en gång varit och det som för närvarande är löses upp när man stryker med handen över det över flera hundra år gamla klottret.
Regnet öser ner. Blixtar lyser upp det skuggiga rummet.
Det hade kunnat vara en sublim scen ur en skräckromantisk film där Quasimodos skugga (Ringaren i Notre Dame) tassar runt under de romanska bågarna.
Men vi befinner oss inte i fiktionens värld utan i verkligheten. En helt vanlig onsdag i juni.
Stiftsantikvarie Eva Nyström vandrar längs den södra väggen, ett litet stenkast från koret. I de så kallade blindarkaderna hittar hon till slut det hon söker efter.
En rad runor inristat i stenen. Vem kan ha gjort den? Och varför?
Runor i en kyrka? Visst. Under 1600-talet, alltså stormaktstiden i Sverige, fanns ett stort intresse för runorna. De dök upp lite här och var. Exempelvis i en blindarkad i Linköpings domkyrka.
I området runt blindarkaden stod, en gång för länge sen, skolpojkar – en del så unga som åtta år – långa stunder. Inte konstigt om det ibland blev lite tråkigt.
Att vända sig om och karva i väggen måste ha tett sig oerhört lockande.
Eva Nyström Tagesson går vidare, stannar till och pekar på en annan inskription och vi flyttas som genom ett trollslag flera hundra år tillbaka i tiden. Namnet är mer än välbekant.
De är framförallt i blindarkaderna vid södra väggen som det mesta av klottret finns. Här finns den mytomspunna inskriptionen av en viss J Berselius. Att det skulle vara Berzans store fader Jöns Jacob Berzelius går inte att bevisa, även om han gick i skolan här.
J Berselius.
Kanske var han en av dem som längtade ut till livet under en fri himmel. Kanske inte. Eftervärlden kommer aldrig få veta.
Enligt ryktet är det den store Jöns Jakob Berzelius som gjort sig skyldig till ofog. Det kan vara en skröna.
– Det menade i alla fall forskaren Thord Lindell då det fanns flera med det namnet och stavningen inte överensstämmer helt.
Hur det än må vara är det inristade namnet nu del av den stora samling av minnesmärken som fyller den stora katedralen.
Eva Nyström Tagesson berättar inlevelsefullt om klottret i Linköpings domkryka. Bakom de inristade namnen finns verkliga människor. I det här fallet unga gossar som gick domskolan i Linköping och som nog tyckte att predikningarna ibland var väl långa och tråkiga. Då kunde man passa på att föreviga sig genom att rista in sitt namn.
– Det äldsta namnet man har hittat är från 1600-talet. Osäkert är om det är ett stenhuggarmärke eller klotter av djäknar, alltså skolpojkar, säger Eva Nyström Tagesson.
Hon berättar om den medeltida skolan som låg där församlingshemmet ligger idag. Hit skickades pojkar för att utbildas till bland annat präster och lärare.
Här läste de latin, sjöng under gudstjänsterna och tjänstgjorde vid begravningar. Hela tiden befann sig pojkarna i nära anslutning till koret där den ena digra predikan avlöste den andra.
Eva Nyström Tagesson menar att det gamla klottret i Linköpings domkyrka är del av vårt kulturarv. Även om hon inte vill se domkyrkan nedklottrad tycker hon att en eller två moderna bidrag till namnsamlingen inte är helt fel. "Vi måste föra vårt kulturarv vidare. Det kan vara fint att berätta för eftervärlden att även vi varit här", säger hon.
Längst bak stod de gossar som var lite äldre, en sådär 17, 18 år. Förmodligen är det de som har stått för det mesta av klottret, menar Eva Nyström Tagesson.
– Med tanke på placeringen relativt högt upp och hur snyggt de skriver.
Varför har pojkarna klottrat just här?
– På den tiden såg kyrkorummet annorlunda ut. Där vi står fanns exempelvis en orgel. Det är därför klottret är där det är.
Det är inte helt lätt att tyda de gamla inskriptionerna. Vissa är från 1600-talet. En och annan är från modern tid.
Huruvida pojkarna blev bannade för sina upptåg kan Eva Nyström Tagesson med säkerhet inte svara på.
– De har nog ganska ostört fått hållas.
Varför då?
– Jag vet inte. Hur många kan de ha varit? Tjugo stycken? Det kanske inte märktes om de som stod närmast väggen hade lite tråkigt. Eller så brydde man sig inte så mycket.
Klottret har inte kommit till i en handvändning. Pojkarna var ofta på plats och hade god tid på sig att fullfölja sina alster.
Kyrkor är ett återkommande motiv bland klottret. Varför då? Eva Nyström Tagesson tror att det faktum att pojkarna tillbringade så mycket tid i kyrkan kan ha spelat viss roll.
Graffitins konstnärliga kvalitet skiljer sig åt. Vissa är sirligt utförda med stora praktfulla bokstäver. Vissa har seriffer, andra inte. Vissa är slarvigare, liksom nedkladdade i hast. En del är till och med felstavade.
Många har flera hundra år på nacken medan några bara är knappa tio år. Knappt torra bakom öronen.
Ett relativt nytt bidrag till den nu ganska omfattande klottersamlingen är gjord av en Filip Nilsson 2015.
Vad tycker du om det moderna klottret?
– Vi, idag, bygger ju framtidens kulturarv. Någonting måste vi också lämna efter oss. Det är klart att jag inte vill se domkyrkan fullklottrad med vad som helst, men någon enstaka som gör sig påmind från vår nutid tycker jag kan få höra till. Att vi visar för framtiden att vi har varit här.