– Anette, nu har jag räknat alla pappersrullar och vi har 29 stycken.
I klass 3A på Ekkälleskolan är barnen på väg ut på rast, men en flicka hinner precis meddela läraren, Anette Nyberg, att räkneuppgiften är avklarad. Rullarna, förklarar flickan, ska bli stjärnkikare. Här i klassen håller de 24 eleverna på att specialstudera rymden. Då kan det vara det vara bra att ha en stjärnkikare. För att inte tala om en surfplatta eller "padda" som barnen i klassen säger. Här pågår nämligen rymdstudier inom ramen för det som heter Naturvetenskap och teknik för alla, NTA.
I år är det 20 år sedan Linköping som första kommun i Sverige bestämde sig för att delta i det som då var ett projekt, men som nu är ett arbetssätt som mer eller mindre ingår i den ordinarie skolverksamheten. Med i klassen den här förmiddagen är Inger Nilsson. Hon var med från allra första början 1997.
– Precis som nu, så diskuterade man då om hur vi skulle få barn och unga att intressera sig mera för naturvetenskapliga ämnen, säger Inger, som jobbar som sakkunnig på utbildningsförvaltningen i Linköping.
För att göra en lång historia kort så kom det ursprungliga initiativet från Kungliga vetenskapsakademien, och senare hakade också ingenjörsvetenskapsakademin på. Linköping visade tidigt intresse och fick då erbjudandet att bli pilotkommun. Kort därefter kom Södertälje och Nacka med. I dag är det 133 kommuner involverade och ett trettiotal friskolor i hela landet.
I Linköping deltar tusentals elever i programmet som – är förhoppningen – ska göra att eleverna lär sig mer om teknik och naturvetenskap och vill fortsätta att lära sig mera.
Men har det här gett effekt?
Det är svårt att säga, enligt Inger Nilsson.
– Vi har sett att intresset för naturvetenskap har börjat öka, men vi har fortfarande en lång väg att gå, konstaterar hon.
Inger Nilsson och Ulrika Johansson, utvecklingsledare inom Didaktikcentrum, väntar nu på en svensk analys om hur NTA har påverkat eleverna. Den väntas komma 2019.
– Men det har gjorts en studie i USA och där har man sett att arbetet gett resultat, säger Ulrika Johansson.
Bland annat såg man att arbetssättet var en hjälp för barn som inte har möjligheten att få så mycket hjälp hemifrån. Lite förvånande – möjligen – har man i den amerikanska studien också sett att NTA, eller som det heter i USA, STC (science and technology for children) också har utvecklat barnens språkförmåga.
– Möjligheten till diskussioner med det här arbetssättet gör att barnen sätter ord på det de ser och upplever. Eleverna får med lärarens hjälp gå från sitt vardagsspråk till sitt skolspråk och ämnesspråk, säger Ulrika.
Självklart har själva undervisningen ändrat sig sedan 1997. Förutom att NTA måste hålla jämna steg med forskningsrön om såväl undervisning och pedagogik som vetenskap så har hela den digitala revolutionen ägt rum. En definitiv skillnad mellan 1997 och 2017 är surfplattorna. Med hjälp av dem når barnen såväl världen som rymden.
– Titta jag har hittat delfinen, svanen och Pegasus, säger Viggo Jönsson.
Hans bänkkamrat Tindra Denkha Ishak meddelar glatt i att hon har hittat stjärnbilden Lilla Björn. Lite senare upptäcker hon stjärnbilden Cassiopeia och pratar med Ulrika Johansson om den. I en annan grupp ropar en av pojkarna glatt att han hittat södra korset.
Det är lätt att se att barnen gillar det här. Några har lurar i öronen och koncentrerar sig på vad händer framför deras ögon, andra pratar med varandra om vad de ser.
Verksamheten samarbetar mycket med universitetet och nätverk, både gamla och nya. Det som är nytt för året – de digitala ämnena kroppen och rymden – står bland andra Visualiseringscentrum i Norrköping bakom.