Vid ett möte i februari 1940 beslöt Sveriges då 12 största städer att 50 svenska orter skulle adoptera varsin finsk stad. Linköping, som var åttonde störst, tilldelades Joensuu i Karelen. Missnöjda beslöt Linköpings styrande att i stället göra gemensam sak med Norrköping och välja Tammerfors. Redan i mars 1940 besökte drätselkammarens ordförande Henning Thylin Tammerfors.
Ganska snabbt rättade sig dock Linköpingspolitikerna i ledet och Joensuu blev vår vänort. Första insatsen var att Linköpings stad i mars 1942 lånade ut två lastbilar till Joensuu. Syftet var att underlätta transporter av förnödenheter till staden. På privat initiativ bildades Linköpings Joensuukommitté som genomförde en rad framgångsrika insamlingar av kläder, mat och även kontanter bland Linköpingsborna.
Sommaren 1946 for en tio personer stor delegation från Linköping på ett veckolångt besök till Joensuu. Delegationen leddes av fullmäktiges ordförande Aron Rask och elverkets chef Gösta Lindman, som var ordförande i Joensuukommittén. Hemslöjdschefen Eva Ödlund var gruppens enda kvinna.
Åren efter andra världskriget ökade det nordiska samarbetet och vänortsarbetet intensifierades. Tillsammans med Roskilde, Tönsberg och Isafjördur bildade Joensuu och Linköping en vänortsring. Utbytet kom, vid sidan av möten mellan politiker, oftast omfatta kultur, skola och idrott. Föreningen Norden har genom åren haft en central roll i arbetet. I slutet av fyrtiotalet fick Linköpings fyra vänorter varsin gata uppkallad efter sig i övre Vasastaden.
När litauiska Kaunas och rumänska Oradea efter Sovjetunions fall blev våra samarbetsorter var grundtanken att kunna ge olika typer av bistånd, vilket knyter an till ursprungstanken med vänorter. Samverkan med Palo Alto och Guangzhou syftade mer till att underlätta för näringsliv och forskning.
Idén med vänorter lanserades i februari 1940 av Fredrik Ström, ordförande i Stockholms stadsfullmäktige. Redan vid en manifestation på Finlands nationaldag den 6 december 1939 framförde Ström att vår sympati måste vara mer än ord och uppmanade stockholmarna att hjälpa helsingforsarna och att andra svenska orter borde följa exemplet.
Ur Linköpingsperspektiv spelade inledningsvis Östgötens chefredaktör Henning Thylin en ledande roll i arbetet med vänorten Joensuu. Det gjorde han både i rollen som tidningsman och som ledande lokal politiker.
Lästips: A-C Söderlund i Linköpings årsböcker 2004 m fl