– Jag halkade in på ett bananskal.
Ja, att jobba inom vården var ingen självklarhet för Lilly-Ann Vallin, men det var där hon hamnade efter studenten. Först blev det några år inom hemtjänsten och sedan jobb inom den palliativa vården.
– Det var en jättebra skola både för mig i livet och för framtida arbete.
Vad tar du med dig från den tiden?
– Att alltid möta den som jag har framför mig och där den befinner sig, att på något sätt att alltid utgå från den personen.
Då var hon undersköterska men valde parallellt med jobbet att studera till kurator. Samtalen var roligare än de praktiska sysslorna. Nu har hon jobbat på hematologen på US i sju år.
– Mitt jobb är så roligt. Det är verkligen helt fantastiskt.
Hennes jobb inkluderar bland annat att föra samtal med patienter, anhöriga och olika samhällsorgan.
Det är just samtalen som Lilly-Ann tycker är det mest givande.
– Om du och jag har ett samtal här och jag ser att någonting jag gör vänder och vrider på någonting i dig. Att jag kan få dig att lyfta lite, lite grann eller bara få axlarna att sänkas lite, lite grann.
– Ja, jag får gåshud när jag pratar om det. Det är så subtila saker som inte går att ta på.
Men det finns förstås baksidor med det här jobbet. Vissa patienter träffar hon i flera år och får se dem lämna sjukhuset. Men alla vinner inte över cancern.
– Det är klart att det känns.
Tar du med dig jobbet hem eller kan du släppa det när du slutar arbeta?
– Det är inte som att jag bär på det hemma men jag blir väldigt engagerad. Det är ett relationsskapande hela tiden, att bygga relationer och att förvalta dem. Det är klart att människor berör mig. Jag investerar ju en del av mig för att kunna jobba med personen.
Lilly-Ann investerar också tid i sidoprojekt som sminkkurser, promenader och hennes senaste idé: VR-glasögon som patienterna kan använda på sjukhuset.
– Jag tänker ofta, hur svårt kan det vara? Att allting borde kunna gå lösa. Man får bara tänka lite kreativt.
Det är just för Lilly-Anns engagemang som hon blev en av tre som nominerades till Årets Linköpingshjälte, en utmärkelse som delas ut av Corren och Östergötlands stadsmission.
Känner du dig som en hjälte?
– Nej, verkligen inte men det är jätteroligt att en sån här typ av roll kan bli uppmärksammad. Tillsammans gör man en stor skillnad.
När hon får nomineringen uppläst blir hon rörd.
Känner du igen dig i det som beskrivs i motiveringen?
– På sätt och vis. Jag är en kreativ person, man får bara gå runt sakerna som står i vägen.
Har du den bilden av dig själv också?
– Ja, att jag försöker göra saker och ting bättre, absolut. Det är så jag vill vara och så jag vill jobba. Jag gillar när det händer saker. Lite Pippi Långstrump-känsla.
Lilly-Ann ser hela tiden nya saker som hon kan ta sig an i framtiden. Nyligen avslutade hon en utbildning om hur man kan använda hästar terapeutiskt och drömmer om att kunna använda det i yrket.
– Det är ganska häftigt vad man kan göra med en 600-kilos varelse.
Vart ser du dig själv om tio år?
– Jag hoppas att jag jobbar kvar i sjukvården och framför allt med den här patientgruppen. Jag tycker att vi har det så bra här och hoppas att det får fortsätta vara så. Men också att erbjuda fler möjligheter, flera åtgärder för personerna som är inskrivna här. Kanske har jag någon mindfulness-grupp ute i någon trollskog, säger Lilly-Ann och skrattar.