– Jag minns varje detalj från den där fruktansvärda dagen, säger Lena Micko, sedan i höstas regeringens civilminister. Hur det regnade och var ett allmänt jävligt väder. Jag var i stadshuset när beskedet om det ohyggliga kom.
Din första känsla?
– Att det var ofattbart. Att något sådant inte händer här, i trygga Linköping. Självklart gick tankarna direkt till de anhöriga. Och sen frågan: vad betyder det här för stadens krisledningstänk?
Vad gjorde du?
– Jag och en kollega i stadshuset åkte direkt till dels mordplatsen, dels till Fridtunaskolan på Kaptensgatan, där 8-årige Mohammed Ammouri gick. För att skaffa oss en bild av läget.
– Någon dag efteråt träffade jag Mohammeds och läraren Anna-Lena Svensons anhöriga. Det var tungt och jag blev väldigt tagen av de mötena. Liksom många, många andra. Offren var ju bekanta för så många.
Lena minns hur en stor skräck snabbt spred sig i staden. En dubbelmördare gick lös. Skulle han mörda igen?
– Min dotter och hennes klasskamrater, på en helt annan skola, fick inte gå ut när det var rast, minns jag. Ingen visste ju var och om gärningsmannen kunde slå till igen. Efteråt följde en stor ovisshet och alla hade behov av att prata.
– Jag är imponerad över hur alla skötte sina uppdrag, inte minst skolans personal som hade att lugna både barn och föräldrar.
Ylva Johansson, då sjukvårds- och äldreomsorgsminister, kom till Linköping.
– Mediahelikoptrarna hovrade över stan. Jag minns tydligt känslan över att vara i centrum för något man absolut inte ville vara i centrum för. Allt kommer tillbaka nu när händelsen åter är i strålkastarljuset.
Hur känns det att mördaren är gripen?
– Klart det är en lättnad. Det var ju nästan osannolikt efter så lång tid. Men det var viktigt, främst för de anhörigas skull. Men också för stadens.