Under veckan har det seglat upp ännu en diskussion om näthatet. Denna gång handlar det om huruvida det ska ses som en reaktion mot det försvunna klassperspektivet i samhällsdebatten. Diskussionen initierades av Jonas Thente, kulturskribent på Dagens Nyheter, som i en lång text slog fast att näthatet inte är ett hot mot demokratin utan att det just är en mer eller mindre rimlig reaktion mot att de vänsterintellektuella debattörerna svikit klasskampen, och mot att journalisterna skriver för lite om friställda kroppsarbetare och för mycket om hen och kinapuffar.
Att politiker, debattörer och journalister alltför ofta ramlar in i ett urbant medelklassperspektiv på verkligheten är något som verkligen är värt att diskutera. Men att koppla det till näthat är förenat med stora faror. Till exempel för att hela teorin grundas på flera faktafel. Att näthatet bara skulle komma från fattiga och arbetslösa stämmer till exempel inte. Enligt de – visserligen få – undersökningar som gjorts kommer det från alla samhällsskikt, precis som rasism, kvinnohat och homofobi har gjort i alla tider. Dessutom verkar den allmänna uppfattningen om att Sverigedemokraterna – vars agenda gång på gång visar sig överensstämma med en majoritet av näthatarnas – huserar flest arbetslösa och sjukskrivna inte stämma. 11 procent av SD-väljarna befinner sig i arbetslöshet/åtgärder/långtidssjukskrivning, och 28 procent av Vänsterpartiväljarna enligt en sammanställning gjord på Lunds universitet. Så att klistra näthatet och rasismen på ”underklassen” är helt enkelt fel och att göra det utan att kolla fakta är väl klassföraktande om något.
Att romantisera näthatarna genom att säga att deras attacker sparkar uppåt är också ytterst tveksamt. En väldig mängd näthat riktar sig neråt. Att olika debattörer drabbas av diverse hot om sexualiserat våld är förskräckligt och oacceptabelt. Att en massa helt vanliga, fullständigt maktlösa tonårstjejer gör det med depressioner och självmord som följd är så hemskt att man inte ens vill tänka på det.
Nej, näthatet ska inte ses som underklassens protest mot makten. Och om det vore det och lösningen skulle vara att "makten" blir mindre antirasistisk och feministisk tycker jag ändå inte att det är ett pris som är värt att betala.
Men det som oroar mig allra mest i denna vilja att göra näthatarna till någon sorts klasskampsmartyrer är att det är ännu ett steg i normaliseringen av hatet.
Tecknen börjar bli många nu. Plötsligt kan vi läsa i tidningen att motsatsen till en nazist är en vänsterextremist. Plötsligt har vi riksdagsledamöter som beter sig hur som helst utan konsekvenser – backar upp hatsajter där barn hånas och hotas (Kent Ekeroth), lägger upp antimuslimska fejkfilmer på Youtube (Thoralf Alfsson) och jo, faktiskt, hyllar nazister (Stellan Bojerud).
Minns ni när rasism sågs som ett brott och inte som politik? Minns ni när motsatsen till en nazist var ”alla vi andra”?
Minns ni när förtalskampanjer, våldssexhot och pöbelbeteende faktiskt sågs som hot mot demokratin?