Laszlo möter upp i sin lägenhet i centrala Linköping. För många är han känd som en restaurangman i Linköping, men bakgrunden till att bli en egen företagare i restaurangbranschen har varit brokig.
Laszlo föddes i Budapest 1941 under brinnande världskrig. Familjen bestod av en pappa – som arbetade som skräddarmästare – mamma och fyra bröder. När den ryska röda armén närmade sig Budapest förflyttades många barnfamiljer till landet. Laszlos familj hamnade i en by nära den serbiska gränsen när familjen drabbades av den första olyckan: mamman dog i tbc.
Den andra olyckan kom tre år efteråt: pappan dog efter en operation. Vid krigsslutet blev det den äldste brodern Oskar, då tolv år, som tog hand om syskonen. Men efter ett tips till de sociala myndigheterna hamnade bröderna på olika sjukhus för att sedan bli placerade på barnhem.
Laszlo har många minnen från barnhemmet, men speciellt ett har etsat sig fast.
– Jag minns hur ett religiöst par ville adoptera ett barn från barnhemmet. De tittade på min storebror – han dög inte. De tittade på mig – jag dög inte. Min lillebror – han blev adopterad.
När Laszlo började på gymnasiet kände han sig aldrig hemma.
– Jag skämdes för mina begagnade kläder och böcker. Jag skolkade.
Myndigheter fick honom att gå handelshögskola, han provade på som skräddare och som skomakare, men inget hjälpte. Laszlo sändes till ett arbetsläger för ”missanpassade ungdomar”, inhyst på en kolchos där ungdomarna fick sova i en stor barack och jobba på åkrarna utan några ordentliga kläder.
Men Laszlo måste ha skött sig för så småningom fick han erbjudande att gå en agronomutbildning i norra Ungern. Då har vi kommit fram till år 1956, året för Ungernrevolten.
– Efter att kommunisterna kommit till makten hade förtrycket ökat. Angiveriet gjorde att barn anmälde sina föräldrar. Stalinfotografier fanns nästan på varenda vägg. Det var hemskt.
Ungernrevolten började med fredliga studentdemonstrationer på hösten 1956, men slutade med ett blodigt inbördeskrig. Regeringschefen Imre Nagy gjorde misstaget att begära utträde ur Warszawapakten. Sovjet svarade med att anfalla Budapest och järnridån drogs åter ner. Men innan dess hade 250 000–300 000 ungrare flytt, bland dem Laszlo.
– Vi gick från Budapest till den österrikiska gränsen, 16 mil. Vägarna var fulla av flyktingar, men vi hade tur och fick mat av ungerska bönder.
På en åker, inte långt från den österrikiska gränsen, greps Laszlo och hans kompisar av ryska trupper. I ett uppsamlingsläger övertygade Laszlo kommendanten att han skulle återvända till Budapest och släpptes fri. Det första han gjorde var att hitta en vägvisare som hjälpte honom till en buss vid den österrikiska gränsen.
– Vid ändstationen säger busschauffören: ’Där är vägen mot friheten’, och visar med armen vart vi ska gå. Efter en rejäl språngmarsch på upplöjda åkrar nådde vi Österrike.
Laszlo fördes till ett uppsamlingsläger i Klagenfurt och kom till Sverige 1957. Första tiden tillbringades i Gränna, men snart fick Laszlo en stödfamilj i Göteborg, löjtnanten Rolf Gustavsson och han fru Irmeli.
– Jag kallade Rolf för pappa. De var underbara, men skolgången på Nordhemsskolan gick inget vidare ...
Laszlo ville jobba och fick snart arbete på Ribbagården i Gränna som smörgåsnisse. Restaurangbranschen var Laszlos gebit och snart följde utbildning på Hasselbackens restaurangskola i Stockholm. Efter skolan mönstrade Laszlo på i handelsflottan.
– Jag jobbade hos Lloyds och Johnsonlinjen. På den tiden hade en del fartyg både gods och passagerare. Det var en nyttig tid. Dessutom fick jag se delar av Sydamerika och Europa.
Till Linköping och Frimurarehotellet kom Laszlo 1965, men det dröjde till 1970 innan han flyttade hit.
– Jag träffade Lillis när hon jobbade som servitris på Ribbagården. Hon läste till lärare i Jönköping och fick en lärartjänst i Linköping 1970. Då flyttade vi och bröllopet hölls året efter.
Laszlo värvades till den nyöppnade pizzerian Amalfi och några år senare kom ett erbjudande som Laszlo inte kunde tacka nej till: ett bageri var till salu på Nya Tanneforsvägen. Laszlo öppnade en butik där pizzor kunde avhämtas efter ett koncept från Stockholm.
– Centralt läge, flera p-platser och ett nytt koncept. Det blev succé.
Tanken på en egen restaurang fanns alltid hos Laszlo. Laszlos krog öppnade i Hjulsbro 1993.
– Det var tungt i början. Revisorn visade siffrorna för lunchserveringen, de första åren gick den med förlust.
Men med catering och kvällsservering vändes siffrorna. Snart började också ryktet gå om restaurangen i Hjulsbro som en av Linköpings bästa. Laszlo började också med underhållning till maten.
– Vi skulle arrangera en 50-årsfest och några vänner till 50-åringen hade hört om en trubadur som de ville skulle spela på festen. Han hette Lasse Winnerbäck.
Tycke uppstod mellan Laszlo och Lasse. Snart spelade Lasse på fredagskvällarna på krogen.
– Han var väl 17–18 år. Han hade redan då ett gäng fans som kom till varje spelning. Jag tror att han fick mat och några hundralappar per spelning.
Laszlo sålde krogen i Hjulsbro 2004, men har hoppat in lite då och då.
– Men efter en hjärtinfarkt för fem år sedan så har jag fått ta det lite lugnt.