Lasse Borgström vecklar upp tröjan och visar ärret på magen för sin läkare Rakeen Munir.
Själv är han mer än nöjd. Inte så mycket för att han är en av få i landet, kanske den ende, som opererades på det alldeles speciella sätt man fick ta till på US för att Lasse skulle ha åtminstone en mikroskopisk chans att överleva. Ett sätt som är ovanligt men nu kan öppna dörrar till behandlingar som man inte gjort tidigare.
Nej, hans glädje är betydligt mera konkret och jordnära.
– Jag fick ett nytt liv. Jag är skitglad, säger han och ler glatt.
Han sitter i fiket på US. I soffan sitter också hans dotter Jennifer Borgström och på andra sidan bordet, barnbarnen Theo och Liam. På en stol bredvid sitter Rakeeb Munir, en av flera läkare som vårdade Lasse under de, i alla bemärkelser, intensiva veckor han var patient där.
Att de skulle sitta här och fika bara några veckor efter att hans tillstånd fått upp stora delar av US läkarkår på tårna – i jakten på att hitta rätt diagnos och rätt behandling – det hade nog ingen trott.
– Ändå sitter du här nu, säger Rakeeb och klappar Lasse på armen.
Det som man från början trodde var en lättare hjärtinfarkt visade sig vara något helt annat.
Hans hjärtproblem, med hjärtstopp som följd, hade inget att göra med täppta kärl. Istället visade sig orsaken vara ovanlig tumör, med namnet feokromocytom som kan ge upphov till rejäla hormonstormar som påverkar hjärtat på ett livsfarligt sätt.
– Blodtrycket åkte berg- och dalbana, från skyhögt till knappt mätbart, berättar Jennifer.
Hon berättar om alla de mediciner som testades.
– Det diskuterades att flyga in mediciner för att spara tid, men det behövdes aldrig. Istället blev det medicin i taxi från Malmö.
– Till slut var vi helt dränerade, beskriver hon.
Lasse Borgström låg nedsövd i tio dagar efter att ha drabbats av det man då trodde vara en lättare hjärtinfarkt.
När tumören på Lasses ena binjure upptäckts, så var läkarna inte heller säkra på vilken typ av tumör det var. Men det de var säkra på, var att de inte hade särskilt lång tid på sig att reda ut den saken.
Lasses tillstånd förvärrades timme för timme.
– Vi fick helt enkelt utgå från att det var ett feokromocytom, säger Rakeeb Munir, ST-läkare inom anestesi och intensivvård, som fått familjen tillstånd att berätta om Lasses sjukdomstid.
Han förklarar att den tumören är svår att operera. Minsta lilla man vidrör den – vilket är nödvändigt om man ska ta bort den – riskerade att ge upphov till en hormonstorm som Lasse mycket klena hjärta inte skulle klara.
Å andra sidan skulle Lasse inte heller överleva om tumören inte togs bort. Tiden höll på att rinna ut. Utsikterna var inte goda.
– Vi var ett helt lag, med säkert 30 till 50 läkare, och annan sjukvårdspersonal som var engagerade och under kort tid försökte komma på hur vi skulle göra, berättar Rakeeb Munir.
För familjen var det också tvära kast. Från att få beskedet att man måste vänta med att operera Lasse tills hans värden var bättre, till beskedet; vi måste operera nu, det finns inget alternativ.
En operation är sällan helt ofarlig, men en operation på en person med grava hjärtproblem är definitivt förenat med livsfara.
En samlad läkarkår fick lägga pannorna i djupa veck. Det man till slut bestämde sig för var att operera in Lasse i en så kallad ecmo-maskin, som helt eller delvis– beroende hur man ställer in apparaten – tar över hjärt- och lungfunktionen hos patienten.
Men bara den operationen var livsfarlig för Lasse i hans tillstånd.
– Det var sista utvägen, men ett svårt beslut att ta eftersom Lasse kanske inte skulle klara det, säger Rakeeb Munir.
När Lasse Borgström väl vaknat upp och blivit lite mer sig själv passade han på att vila upp sig med hjälp av lite formel 1.
Men Lasse klarade det. Väl inkopplad i ecmo-maskinen kunde läkarna gå vidare med en ny operation för att få bort tumören.
– Jag är glad att jag inte förstod hur allvarligt det var. Jag trodde att det handlade om en typ av operation som man gör hela tiden, en rutingrej, säger Jennifer.
Åt det skrattar Rakeeb. En sådan operation under pågående ecmo, som man genomförde på Lasse har aldrig tidigare genomförts i Östergötland. Kirurgerna hade inte heller någon vetskap om någon sådan operation genomförts på något annat svenskt sjukhus.
– Hade vi haft det hade det varit något att luta sig mot när man tog det svåra beslutet att operera, säger Rakeeb.
Men någon tid för efterforskning fanns inte. Lasses liv hängde på en skör tråd.
Riskerna var otroligt stora också med den andra operationen, även om Lasses viktiga kroppsfunktioner tillfälligt övertagits av en maskin. En hormonstorm med extrem blodtryckshöjning hade mycket kunnat ställa till det också i "maskinhjärtat", förklarar Rakeeb.
Men Lasse och operationsteamet hade turen på sin sida.
Glädje är det som Lasse Borgström känner mest av allt över att ha fått livet tillbaka,
Rakeeb Munir beskriver lättnaden bland all operationspersonal, som nästan direkt efter att tumören tagits bort kunde se Lasses värden förbättras minut för minut.
– Ja, det var så man fick gåshud, säger Rakeeb.
I dag har Lasse tiden på sjukhuset bakom sig. Men fortfarande dras han med lite besvär från leder och liknande. Att ligga still och nedsövd i tio dagar tar på kroppen.
Ja, lite stel var jag allt när jag vaknade upp, konstaterar han. Han har både en rullstol och en rollator till hjälp. Rullstolen har han aldrig använt och rollatorn hoppas han kunna släppa inom kort.
– Den ska bort, säger han.
Jennifer ruskar lite på huvudet och skrattar åt sin pappa.
– Ja, du har aldrig varit mycket av en gnällgubbe, säger hon.
Både Lasse och Jennifer uttrycker stor tacksamhet mot US och all den personal som varit inblandad i Lasses tillfrisknande.
– Det finns de som gjort mycket mer än de behövde för min skull, säger han och nämner särskilt en sjuksköterska.
Med hjälp av de dagböcker som skrevs på sjukhuset under tiden som Lasse låg nedsövd, har han också så smått börjat få en bild av det som hänt. Det är delvis tung läsning för familjen. De får ta lite i taget. Att återuppleva de pressade dagarna är jobbigt.
Jennifer uttrycker samma tacksamhet som sin pappa mot all den personal som stöttade och tröstade henne och hennes syster och deras familjer under Lars sjukdomstid.
Sköt om dig nu, säger Rakeeb Munir till sin före detta patient Lars Borgström. Jennifer Borgström och hennes söner, Theo Ström och Liam Ström är glada över att de den här gången inte behöver lämna kvar pappa och morfar på sjukhuset.
– Det var helt fantastiskt, säger hon och ser fram mot att komma och fika på avdelningen någon gång, under mer normala omständigheter.
Att det gick att operera på det här sättet kan komma att betyda mycket för framtida behandlingsmöjigheter, det är Rakeeb Munir, helt säker på. På vilket sätt, får framtiden utvisa.
Han tycker också att det var så fint att så många arbetade över alla klinikgränser, alla läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal.
Jennifer nickar och ler mot sin pappa.
– Ja du Lasse, du har verkligen testkört hela sjukhussystemet.