Linköpings kommun satsade på att bli bästa skolkommun. Det gick sådär. Med bestörtning fick vi beskedet om att vår välfungerande skola är en vecka från ett nedläggningsbeslut.
Man läser om skolor där elever och personal mår dåligt där ingen vill arbeta och så lägger man ner en av de finaste skolor vi har, en skola där barnen är trygga och det finns en enormt sammansvetsad personalgrupp. En skola där till och med den pensionerade personalen fortsätter gå till jobbet och som elever söker sig till även från utanför närområdet, i jakt på en trygg skolmiljö.
Skolbyten innebär för barnen alltid ett avbrott med negativ påverkan på kunskapsutvecklingen. De psykosociala effekterna på barnen av ett plötsligt besked om att den skola de trivs på försvinner och kamratgruppen splittras är förstås mycket omfattande. Hur värderar man detta i pengar? Och vilka kostnader kan det innebära längre fram?
Barnen på Fredriksberg ska tydligen offras för att några styrande räknade fel och byggde ut andra skolor för mycket. Det talas mycket om barnperspektiv, men vart tog barnperspektivet vägen?
Personalgruppen på Fredriksbergsskolan gör sitt yttersta för varje elev, varje dag. Gör Linköpings kommun det?
Representanter för kommunen och politiker hänvisade under hela onsdagen till en presskonferens som hålls under torsdagen.