På natten den 19 mars vaknade Lars-Erik Johnsson och hans hustru upp av en smäll. Garaget, hemma vid villan i Ånestad, stod i lågor efter ett attentat. "Tänk om vi inte hade vaknat", säger han till Corren dagen efter branden.
På natten den 19 mars 2000 vaknar det dåvarande kommunalrådet Lars-Erik Johnsson upp av en kraftig smäll vid villan i Ånestad. Garaget står i brand, lågor omsluter boningshuset och flera fönsterrutor exploderar av trycket. Med bara minuters marginal lyckas han och hans hustru ta sig ut i det fria – genom uterummet. Räddningstjänsten lyckades avvärja en storbrand.
"Jag är så glad att vi klarade oss oskadda, min hustru och jag. Och jag undrar lite, om vi inte vaknat av smällen, hur hade det gått då? Först när jag rusade in efter min mobil ringde brandlarmet", sa Lars-Erik Johnsson till Corren dagen efter branden.
Händelsen, som av polisen rubricerades som mordbrand, var kulmen på en dramatisk helg i Linköping. Lite mer än ett dygn tidigare hade 30 unga aktivister inlett en ockupation av Westmanska BB i stadsdelen Kanberget – med krav om anläggandet av ett "ungdomens hus". Den K-märkta byggnaden huserade BB-verksamhet fram till år 1946 och användes därefter för psykiatrisk vård och rehabilitering. År 2000 stod den tom, var lätt förfallen och hade sålts till ett privat fastighetsbolag. Planen var att skapa nya bostäder. Inget "ungdomens hus".
Ockupationen blev våldsam och aktivisterna, vars politiska hemvist var på vänsterkanten, krävde Lars-Erik Johnssons personliga närvaro. Så blev aldrig fallet – men ockupanterna kopplades snabbt till mordbranden. Ingen dömdes någonsin för brottet men på en hemsida för autonoma aktivister lades en tid efter attentatet följande meddelande ut: ”Vi gråter oss inte till söms över vad en politiker som inte ens nedlåter sig till att föra en dialog med ungdomar råkar ut för”.
– Det var helt obegripligt att jag vaknade som jag gjorde och att vi klarade oss överhuvudtaget. Det var ingen tvekan om att målet var att jag skulle gå åt – det bekräftade också polisen så småningom. Förutom att det applicerades någonting i mitt garage så försökte de också kasta in en bomb i mitt arbetsrum. Den stoppades av en nedfälld persienn, säger Lars-Erik Johnsson när vi, 22 år senare, slår oss ned vid hans matbord i lägenheten i centrala Linköping för att prata om hot och hat mot politiker.
Mordbranden hemma hos Lars-Erik Johnsson kopplades snabbt ihop med husockupationen på Westmanska BB.
Varför blev då Lars-Erik Johnsson en måltavla för aktivisterna den där natten? Den analys han gjorde då är den samma som i dag.
– Om man sitter länge som politiker och har en hyggligt stark profil som blir man till sist personifierad med kommunen. Många ungdomar växte upp med mig som kommunalråd, de visste inget annat, så det var alldeles säkert ett attentat mot kommunen och inte mot mig personligen, säger Lars-Erik Johnsson.
Två månader efter mordbranden grep polisen en man strax utanför Lars-Eriks kontor i stadshuset. Mannen, som var inblandad i en komplicerad vårdnadstvist, hade tidigare hotat Linköpingspolitikern till livet. Nu skulle hotet verkställas.
– Det var ett under att jag klarade mig med livet i behåll – och jag har haft väldigt svårt att prata om hemskheterna sedan dess. Min fru, som inte på något sätt var inblandad i det politiska, repade sig aldrig psykiskt ifrån det som hände den där natten. Dessutom blev min sekreterare illa åtgången av det som hände i stadshuset. Jag känner att det var jag som förorsakade deras lidande. Det var ju jag som drog in dem i det här. Det har jag grubblat mycket över, säger Lars-Erik.
Då ville Lars-Erik Johnsson inte visa sig svag. De som utfört attentatet skulle inte få vinna. "När jag tänker på det i efter hand kan jag konstatera att det naturligtvis gjorde att allting blev mycket jävligare efteråt", säger han.
Efter 21 år som heltidspolitiker och 27 år som kommunstyrelseledamot valde han att lämna Linköpingspolitiken när 2000 blev 2001. Utåt var han stark. Mordbranden och mordförsöket var inte på något sätt orsaken till hans beslut.
"Det kanske verkar svårförklarligt men jag känner nu ett inre lugn och en styrka tillsammans med en oerhörd beslutsamhet eftersom jag tror på det här samhället. Jag vägrar slås ner av dem som inte har argument eller tankeförmåga att driva utvecklingen på ett civiliserat och vanligt sätt", sa socialdemokraten i en intervju den 30 mars 2000.
– Jag hade fått den fixa idén, som egentligen var ganska dum, om att jag jävlar inte skulle ge de här personerna någon som helst vinst. Jag tänkte att "här gäller det att stå upp för demokratin". Jag skulle inte, på något sätt, visa mig svag. Men det var jag ju egentligen, säger Lars-Erik Johnsson om kommentarerna och fortsätter:
– När jag tänker på det i efter hand kan jag konstatera att det naturligtvis gjorde att allting blev mycket jävligare efteråt – att mörkret gick mycket djupare in i mitt medvetande. Jag borde inte ha gått till jobbet dagen efter.
"Nu pratar jag gärna om det, om jag kan vara till stöd för någon annan", säger Lars-Erik Johnsson.
För det är först nu, över 20 år senare, som han på riktigt kan prata om de konsekvenser som mordförsöken inneburit. Även om den faktiska hotbilden försvann när han lämnade politiken fanns de mörka tankarna kvar under lång tid.
– Jag kunde inte fungera normalt. Det tog 19 år för mig att gå ut på krogen och trivas där. Innan dess kunde jag inte få i mig någon mat om jag inte satt med ryggen mot väggen med ögonen mot ingången. Jag checkade ofta efter flyktvägar och en gång knöt jag ihop tre lakan och la dem i garderoben för att kunna ta mig ut från andra våningen. Jag kunde inte gå över torget utan att se mig över axeln.
Hemma, med sin hustru, pratade han aldrig om tankarna.
– Jag fick hålla tyst, säger han och hänvisar till att hustrun drabbades hårt av det som hände.
– Det blev väldigt ensamt. Jag hade nog behövt ha några att prata med – politiker som utsatts för liknande saker. Om jag hade vetat att jag inte var ensam i det här hade det nog känts bättre, fortsätter han.
Hans hustru "repade" sig aldrig från det som händen den där natten för över 20 år sedan. För fyra år gick hon bort. I dag har Lars-Erik Johnsson hittat en ny förbindelse, som han själv kallar det, som han har pratat mycket med om det som hände.
Efter hustruns död för fyra år sedan har han träffat en ny partner som han umgås mycket med. Samtalen dem emellan är en bidragande anledning till att han nu, öppet, kan berätta om känslorna efter händelserna för 20 år sedan.
– Nu pratar jag gärna om det jag har varit med om för att det kanske kan hjälpa någon annan. Om jag, med min erfarenhet, kan vara till stöd för någon annan så är jag gärna det. Jag finns här, säger Lars-Erik Johnsson.
Om du visste hur det skulle bli, hade du valt bort politiken då?
– Om jag hade vetat om allting när jag började så hade jag naturligtvis inte blivit politiker. Samtidigt är jag glad över den tid jag fick. Jag fick vara med och bygga ett fint Linköping väldigt mycket bättre och förhoppningsvis har jag hjälpt många. Visst blev det ett antal svarta år för mig – men jag har också haft väldigt mycket glädje av min politiska tid.
Hur ser du på klimatet för dagens politiker?
– Att politiker blir hotade är inget nytt men den stora skillnaden idag är sociala medier. Givetvis ska man som politiker inte behöva utstå såna här saker men nu lever vi i en verklighet som ser ut som den gör. Ingenting blir bättre av att en politiker slutar att engagera sig. Det enda sättet att råda bot på det onda är att ställa upp och kämpa för det man tror på – demokratin.
Är du någonsin orolig för demokratin?
– Det är jag varje dag egentligen, den är så in i helvetes skör. Jag är orolig över det som sker i Sverige men när jag ser mig runt om i världen är det inte heller mycket som talar för att demokratin står sig stark. Idag kan våra unga förverkliga sina drömmar och bli vad de vill. Det har skett en revolution sedan jag var barn. Det är sånt som vi riskerar att förlora.
Sommarens mord på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren, vid Almedalsveckan i Visby, där Centerpartiets partiledare Annie Lööf var den egentliga måltavlan berörde Lars-Erik Johnsson djupt. Han hyllar Centerledaren och har förståelse för vad hon går igenom.
– Först och främst beundrar jag henne väldigt mycket för den styrka hon har visat – att hon rakryggad har stått emot alla hot och den främlingsfientlighet som hon har mött. Sedan kan jag mycket väl sätta mig in i hur hon känner. Jag har ju själv varit med om det.
– När hon fick klart för sig, att hon bara var en hårsmån från att vara mordoffer, upplevde hon alldeles säkert en skräck. När hon sedan, efter ett tag, tänker på sina två flickor som kunde ha blivit moderlösa är det nog en obehaglig palett som målas upp. Samtidigt står hon rakryggad för att visa att hon inte låter sig falla undan – precis som jag gjorde, fortsätter Lars-Erik Johnsson.
Mordbranden och husockupationen är väldokumenterad, men Lars-Erik Johnsson har aldrig tidigare pratat om hur han faktiskt påverkades av den där branden. "När det brinner brukar man se rök och lågor men det gjorde jag definitivt inte. Jag såg bara en klargul brandvägg", sa han i en tidigare intervju.
Vad vill du säga till de som hotar och hatar mot politiker?
– Utan politiker har vi ingen demokrati och vi har alla en skyldighet att slå vakt om den.