När han parkerar sin "#skickalarstillbryssel"-märkta bil på Stora torget i Linköping på måndagmorgonen flockas lokala KD-höjdare kring honom, med Magnus Oscarsson (distriktsordförande och kommunalråd i Ödeshög) och Lars Eklund (Östsam och plats 32 på KD:s lista till EU-valet) i spetsen.
6,4 procent fick Kristdemokraterna i senaste opinionsmätningen inför EU-valet, vilket är nästan dubbelt så mycket som i riksdagsmätningarna.
– Det är en väldigt god känsla i partiet och stor entusiasm när jag åker runt, säger Lars Adaktusson och blir serverad te och ostmacka.
"Skicka en envis journalist till Bryssel." "Rätt agenda i Bryssel." I sitt kampanjande drar Lars Adaktusson stort på sin journalistbakgrund. Men behöver Bryssel verkligen ännu en journalist? Han ser lite besvärad ut över frågan.
– Framför allt behövs det människor med olika bakgrund i politiken. Det där är en varudeklaration av vad jag står för. Och jag har nytta av mina år i journalistiken, inte minst från de år jag jobbade utomlands, på Balkan, i Mellanöstern och i USA.
Var det självklart att satsa på EU och inte riksdagen?
– Ja. Det har också att göra med min yrkesmässiga bakgrund. Utrikesfrågor har jag ju levt på i hög grad under åren i journalistiken.
Hur länge har du varit kristdemokrat?
– I många år. Jag har följt partiet och röstat på Kristdemokraterna i de flesta val. Sen har jag ju haft en annan roll som nyhetsjournalist och det har varit svårt att kombinera ett medlemskap i ett parti med jobbet, men mina politiska sympatier har legat där.
Historiskt har Kristdemokraterna framställts som ett starkt EU-positivt parti. På senare tid har partiet gjort flera ställningstaganden som motsäger detta. Till exempel är man till skillnad från förra valet nu emot ett euroinförande i Sverige – "en global finanskris kom emellan" säger Adaktusson – och man jobbar för att föra makt från EU till nationell nivå.
Den forna "Agenda"-programledaren drar i gång en tålmodig lektion om KD:s två EU-politiska fundament: å ena sidan EU som förutsättning för stabilitet, handel och jobb, å andra sidan subsidiaritetsprincipen – att besluten ska tas så nära människorna som möjligt.
– Vi är absolut inte EU-kritiska. Tvärtom. Men det är mycket enklare om man som Vänsterpartiet säger nej till allt. Eller om man som Folkpartiet driver en federalistisk linje och vill ha ett Europas förenta stater. Det är mer lättkommunicerat. Om man ska ha två tankar samtidigt är det lite svårare.
Flyktingsströmmarna till Europa blir större och större, inte minst på grund av katastrofen i Syrien, och Lars Adaktusson ser flyktingpolitiken som ett av de viktigaste områdena för både honom och EU att arbeta med.
– Det är väldigt viktigt att ställa krav på EU:s medlemsländer. Det finns inget annat sätt att lösa den här situationen än att alla visar solidaritet. Det håller inte att vi som lever i en av de rikaste delarna av världen bara stänger våra gränser och säger att vi inte bryr oss. Vi måste öppna för fler lagliga vägar in i Europa. Nödvisum är en väg att gå. Och det måste kosta att inte visa solidaritet.
Hur realistiskt är det att få med sig 28 länder på detta?
– Det togs ändå en del steg i rätt riktning efter Lampedusa-katastrofen i höstas. Nu finns det i alla fall en gemensam linje när det gäller flyktingmottagandet.
Europeiska kristdemokrater är i regel klart mer konservativa än de svenska, i till exempel abortfrågan. Hur hanterar du det?
– Abortfrågan innehåller ju väldigt mycket av etiska dimensioner och man måste ha respekt för att man med olika traditioner och bakgrund och kopplingar till religion kommer fram till olika slutsatser. Där handlar det väl om att långsiktigt diskutera och föra en dialog.
Är du beredd att lobba mot Irland, Malta och Polen som har abortförbud?
– Frågan om aborter är ingen Europafråga utan en nationell fråga. Om vi börjar öppnar upp för att göra den till en europeisk fråga kommer ju inte den svenska inställningen vinna en sån diskussion.
I EU-valet 2009 röstade du inte ...
– Nä ... Jag vet inte vad som hände då, men jag kom inte iväg ... Men det innebär inte att jag tycker att det är oviktigt att rösta. Jag åkte med en taxichaufför från Eritrea nyligen, och han fattade inte varför folk inte röstar. Sen Eritrea blev självständigt 1991 har de inte haft ett enda fritt val. Man får påminna sig om hur det är i andra delar av världen.