Före sommaren fick personalen ett veckobrev från cheferna med undran om de anställda hade någon granne eller vän som kunde komma in och jobba. "Då känner man att vi lika gärna kan plocka in folk från gatan. Det känns inte bra", säger Lena.
Avdelning 7B på Åleryds vårdboende är ett korttidsboende med plats för åtta äldre, dementa patienter. Många är sjuka och har ett stort behov av en trygg tillvaro.
Nu vittnar undersköterskorna Inger Nilsson och Lena Palm om en ohållbar situation.
– Nu är vi vid vägs ände. Det har aldrig varit så hemskt som nu, säger Inger.
De borde veta. Båda har jobbat större delen av sina liv inom äldreomsorgen. Det största problemet stavas personalbrist. Personalen säger upp sig och långtidsvikariaten tillsätts inte. Som mest kritiskt är det på helgerna då avdelningen bara är bemannad med två i personalen.
– Jag har en ny, outbildad vikarie bredvid mig varenda pass som jag jobbar. Jag är den enda som är utbildad, säger Inger.
Hur kommer det sig?
– Det finns inte personal att anställa. Det här är ett problem som ligger högt uppe hos politikerna. Kommunens chefer måste våga trycka på uppåt.
Före sommaren fick personalen ett brev från cheferna med undran om de anställda hade någon granne eller vän som kunde komma in och jobba.
– Då känner man att vi lika gärna kan plocka in folk från gatan. Det känns inte bra, säger Lena.
Vikarierna får enligt Lena och Inger en för kort introduktion. Dessutom har många av dem bristande kunskaper i svenska.
– De äldre vill inte ta hjälp av dem. Så då ropar de på mig. Även anhöriga ber att få veta när det jobbar svensk personal på avdelningen för att de vill ringa och fråga om sin anhörig då. Jag har en hel avdelning på mina axlar, säger Inger.
När avdelningen ständigt bemannas med vikarier blir det oroligt inne på 7B. Många av de boende blir ängsliga när de inte känner personalen. De får ont i hjärtat, svårt att sova, vankar omkring och ramlar oftare.
– Vi kan inte ge dem den vården de äldre behöver. Många skulle vi behöva punktmarkera för att de har lätt för att ramla. Men det har vi inte resurser till. Så vi får låta dem ramla, säger Lena.
På Åleryd har det varit hög omsättning bland cheferna. Enligt Lena och Inger har de haft åtta olika chefer på 3,5 år. Ingen har stannat längre än ett halvår. Sedan i september i år har tre chefer hunnit börja och sluta på avdelningen.
– Det känns som att Åleyd har blivit en passage för cheferna. Ingen bryr sig riktigt, säger Lena.
Varken Lena eller Inger känner att de får stöttning av chefer eller samordnare, trots att de påtalat bristerna.
– Häromdagen stod jag själv med åtta personer. Jag skulle servera fyra av dem på rummet iklädd skydddsmundering eftersom de hade misstänkt covid-19 samtidigt som fyra andra skulle äta ute i dagrummet. På toppen av det hade jag en person som ramlade hela tiden och bara låg och skrek. Då kände jag, det här går inte, säger Lena.
"Vi gnäller inte för gnällandets skull. Utan för att vi bryr oss om de som bor här", säger Inger.
Båda tycker att det är viktigt att det framgår i media att situationen är kritisk även hos kommunen, och inte bara hos de privata vårdgivarna. Inger och Lena har under sitt yrkesliv arbetat både inom kommunen och privat.
– Bristerna finns hos alla. Kommunen är inget extra fint. När jag gick från privat till kommunalt trodde jag att det skulle vara bättre. Men det är det inte. Enda skillnaden är att när det kör ihop sig så är det lättare att nå chefen på ett privat boende, säger Inger.
Även Leanlinks ledning ser brister på Åleryd. Just nu pågår en översyn av boendet. Kommunen ser över organisationen, rutinerna, avvikelsesystemet och bemanningen. Utvärderingen ska resultera i en åtgärdsplan som ska presenteras nästa år.
Irene Bengtsson, tillförordnad chef på Åleryd, har ansvar för översynen.
– Bakgrunden till översynen är att det har varit några avvikelser som varit av lite allvarligare karaktär.
Irene Bengtsson bekräftar att personalsituationen är ansträngd. Det är svårt att få tag i kompetenta och utbildade medarbetare. Hon säger att mycket redan görs för att utbilda fler. Bland annat får just nu 30 personer i personalen chans att utbilda sig till undersköterska på arbetstid.
Hur ska en utredning lösa problemet med personalbrist, som funnits länge?
– Jag är övertygad om att det går att förändra men det sker över tid, det är ingen quick fix.
Iréne Bengtsson, tf chef på Åleryds vårdboende, säger att en rad åtgärder är på gång för att förbättra situationen på Åleryd.
Utvärderingen av Åleryd ska resultera i en åtgärdsplan som presenteras nästa år.
Vad måste till för att säkra bemanningen och för att personalen ska få drägliga arbetsförhållanden?
– En av de viktigaste delarna är att öka kompetensen hos våra medarbetare. Men även att minska antalet medarbetare per chef. Vi behöver även se över våra rutiner och säkerställa att vi har en bra introduktion av nya medarbetare.
Personalen vittnar om att de får jobba med nya vikarier varje dag och att de är helt outbildade.
– Det är otroligt beklagligt och långsiktigt kommer vi att försöka hitta en lösning på det. Jag har inte svaret på det i dag, men det ska absolut jobbas bort. Vi är medvetna om att vi behöver förbättra introduktionen av nya medarbetare och vikarier. Traditionen är att nya medarbetare går bredvid erfaren personal, men vi vet att det blir ansträngt för den ordinarie personalen. Nu tittar vi på om vi kan göra på något annat sätt.
"Just nu känns Åleryd som ett sjunkande skepp", säger Lena Palm.
Ett annat problem enligt medarbetarna är att vikarierna pratar för dålig svenska.
– Det här kommer upp i samtal med medarbetarna, så det är absolut på agendan i översynen. Det finns utbildningar att tillgå för att stärka språkkompetensen.
Personalen säger att de går kort och att vikarier inte alltid tillsätts.
– Vi vet att det är ett problem och jobbar med att hitta en lösning på det som gäller från början av nästa år.
Medarbetarna upplever att chefer inte vågar bolla upp problem högre upp eftersom bristerna kan ses som ett misslyckande för dem själva. Har du en transparent kommunikation med dina underchefer?
– Ja. Det är absolut min bild. Jag är oerhört angelägen om att man lyfter det som man behöver lyfta. Annars har vi inte rätt förutsättningar att vidta rätt åtgärder. Det är otroligt tråkigt om medarbetarna upplever det så.
Vi berättar för Iréne Bengtsson att Lena och Inger ibland är så pressade att de bara hinner hjälpa de boende upp ur sängen och ge dem medicin och mat. På kvällar och helger, när de bara är två som arbetar, måste de ibland lämna de boende som har stor risk för att ramla ensamma för att hjälpa någon som behöver gå på toaletten.
– Det ska inte vara som de beskriver. Absolut inte. Det fortsatta arbetat handlar om att säkerställa det.