Avdelning 53 på US är den enda slutenvårdsavdelningen på hand- och plastikkirurgiska kliniken (HPK) – där brännskadecentrum ingår. För att lösa ortopediska klinikens sjuksköterskebrist har avdelning 53 nu flyttat ifrån resten av HPK och blivit granne med ortopedavdelningen.
Flera ur personalen på avdelning 53 är djupt kritiska till beslutet som de menar är en risk för patientsäkerheten.
– Som sjuksköterska är man redan utsatt med många patienter, men det töjs hela tiden. På kvällen har man åtta patienter som sedan blir tio på natten, med en ständig risk för fler. Sen står man där själv och stressar och gör misstag. Det gör oss så upprörda att en chef högre upp i organisationen och som inte vet hur vi arbetar här, förstör så mycket att sjuksköterskor vill sluta och fel begås, säger sjuksköterskan och sektionsledaren Magdalena Larsson.
– Flera sjuksköterskor har pratat om att sluta. Ungefär hälften av de som jobbar på avdelningen pratar om att hitta något annat jobb eftersom det inte känns tryggt att jobba så här, säger sjuksköterskekollegan Anton Lönngren.
Tillsammans med undersköterskan Clara Andersson kritiserar de beslutet som de menar har förödande konsekvenser.
– Vårt samarbete inom kliniken rasar helt nu. Man har haft ett helt pussel och bara tagit bort en bit. Vi har helt olika kompetens, säger Magdalena.
De menar att deras verksamhet ställer krav som inte ortopediska kliniken kan hjälpa till med och att de själva inte har rätt kompetens för ortopedpatienter.
– Vi har brännskadepatienter som behöver läggas om i narkos, såromläggningar som tar väldigt mycket tid och det kommer bli svårt att hinna med när vi ska skjutsa brännskadepatienter mellan våningarna, säger Clara.
De uttrycker även oro för att semestrarna ska bli indragna om någon blir sjuk och att ännu fler då riskerar att säga upp sig.
– Tidigare har vi åtminstone haft en stabil grund i arbetsgruppen, men nu vet vi inte om vi kommer att ha det längre. Ingen vill vara ansvarig om en olycka sker. Folk slutar för att ingen lyssnar, säger Magdalena.
Beskedet om flytten kom i mitten av maj, bara en dryg månad innan den skulle genomföras strax före midsommar.
– Beslutet togs innan en riskbedömning hade gjorts. De bestämde bara att så här blir det, sen gjordes riskanalysen, säger Magdalena.
– En månad är otroligt lite tid. All vårdpersonal är extremt pressad av det här. Man går hem, känner sig stressad, har ångest och kan inte slappna av, säger Anton.
Eva-Lena Zetterlund är centrumchef för Sinnescentrum och ingår i sjukhusledningen på US. Hon är tydlig med att avdelningarna kommer att vara separata, även om de hjälps åt.
– Det är en temporär lösning för att HPK har ett bättre utgångsläge och därför ska kunna avlasta ortopeden som har sjuksköterskebrist. Ett övergripande beslut som fattats utifrån vad som blir bäst för sjukhuset som helhet, där vi samordnar för att minska sårbarheten.
Varför fattas beslutet så långt ifrån verksamheten?
– Vi ser till helheten. Då händer det att vi fattar beslut som tyvärr kan vara impopulära och som inte känns bra för enskilda verksamheter eller medarbetare. Det är synd, men vi behöver se till att det finns vårdplatser för våra patienter.
Varför gjordes inte riskanalysen innan beslutet?
– Först fattar man själva inriktningsbeslutet, därefter gör man den analysen. Vi har också haft flera möten mellan klinikerna för att ta fram lösningar för samarbetet. Sedan har verksamheterna gått igenom riskanalysen och vidtagit åtgärder.
Beskedet kom bara en månad innan flytt?
– Vi har jobbat med det här hela våren och hade hoppats på en alternativ lösning, men när vi uteslutit alla andra så blev det den här. Den det är naturligtvis olyckligt att det blev så nära inpå.
Det här kan innebära att sjuksköterskor slutar, vad säger du om det?
– Det blir hypotetiskt, men det är klart att det vore djupt olyckligt om medarbetare väljer att sluta på grund av det här. Jag har full förståelse för omaket det innebär med flytten, men det är en temporär lösning.
Kan de verkligen avlasta varandra med så olika kompetens?
– Om det händer något akut på natten är det en trygghet för en ensam sjuksköterska att ha en kollega nära. Exempelvis om en patient får svårt med andningen. Då spelar det inte så stor roll vilken avdelning kollegan kommer ifrån. Det är ingen som krävt att de ska kunna varandras områden.