I lördags publicerades vår artikel där lärarna Nina Ramic Toll och Pontus Andersson berättade om det hot och våld som förekommer i vissa av Linköpings skolor.
Tiden efter publiceringen har varit omtumlande för båda.
Kanske främst för Nina, som arbetar på en skola som i dagsläget har problem med just hot och våld.
– Jag har fått väldigt, väldigt mycket positiv feedback. Jag hade ingen aning om vilken slagkraft det här skulle få.
Allmänhet, lärare i och utanför kommunen, politiker och vårdnadshavare till före detta elever.
Många har velat prata med Nina.
– Jag känner att de politiker som hört av sig har gjort det av omtänksamhet. Det har inte känts som att de ska plocka politiska poänger, utan de har främst lyssnat på mig, säger hon.
Pontus Andersson är positiv till att politiker reagerar men blir samtidigt frustrerad.
Han menar att lärare under lång tid flaggat för de växande problemen i svensk skola.
– Jag blir provocerad. I många år har politiker, både från höger- och vänsterskalan, karvat i skolans budget. Samtidigt blir eleverna som behöver särskilt stöd allt fler. Det är en ekvation som inte går ihop, säger Pontus.
Både Nina och Pontus understryker att hot, stök och våld inte bara sker på deras skolor, utan att det här är ett större, komplext problem.
– Det är bra om min skola får extra resurser. Men det måste bli förändring i hela organisation. Det har varit min drivkraft för att berätta, säger Nina.
I Correns publicering berättade Nina flera hårresande situationer från den skolan hon arbetar på i dag.
Efter publiceringen hade barnen i henne lågstadieklass många frågor.
– Det blev en allvarsam stund där vi pratade om att vuxna också kan bli ledsna. Att jag som fröken hade varit med i tidningen bidrog också till en diskussion om yttrandefrihet, och vilka rättigheter man har om man vill förändra. Det var en bra stund.
Ångrar du din medverkan i Correns publicering?
– En kort stund gjorde jag det. Jag funderade på vad jag hade gjort. Samtidigt har jag fått det jag redan visste bekräftat; det här är verklighet för många lärare. Jag har använt min meddelarfrihet för att belysa ett större problem – hur kan jag ångra det?
Ångrar du dig, Pontus?
– Inte en sekund. Viljan att kämpa för en bättre skola, för både lärare och elever, har bara vuxit. Första steget för förändring är att berätta vad som inte fungerar.