Det räcker nu. Monika Capik, lärare på Skäggetorpsskolan, är in i märgen trött på bristande resurser och att ständigt behöva trolla med knäna.
– På vårterminen fick vi också ta hand om delar av elevvården, eftersom det inte fanns tillräckligt med kuratorer, säger hon.
För fem år sen följde Corren Monika Capik och hennes niondeklass under tre arbetsveckor.
Redan då suckade du högt över pappersarbetet. Sedan dess har det bara ökat. Vad kan man göra för att minska volymen?
– Gnälla och bita ihop? Nej, men försöka att påverka politiker och tjänstemän via facket. Formalia tillmäts mycket stor vikt och om man inte gör rätt kommer Skolverket och ger kritik på sådant jag tycker är mindre viktigt. Det kan vara väldigt irriterande.
Andra förslag?
– Det går absolut att förenkla procedurerna. I dag ska man först göra en pedagogisk kartläggning, checka av kollegornas uppfattningar, intervjua eleven, intervjua elevens föräldrar, ofta med tolk, innan eleven ifråga får stöd. Allt det här stjäl massor av tid från själva undervisningen.
Handfallna curlingföräldrar har hon svårt att hantera.
– De klarar inte att sätta upp gränser för sina barn och följden blir att ännu ett större ansvar hamnar på oss lärare.
Hur yttrar sig det?
– Jo, om elever skolkar, har problem hemma, eller befinner sig i en svacka, då är det vi som ska hitta på åtgärder. Egentligen borde det räcka med ”kom i tid och ta med dig material”.
– Jag möter så många handfallna föräldrar, de vet inte hur man sätter gränser, och i slutändan hamnar ansvaret på mig.
Ser du något positivt med ”pappersexercisen”?
– Ja. Skriftliga omdömen inför varje utvecklingssamtal, det är något som varje lärare behöver, men även dessa behöver ses över så de blir mer kortfattade och koncisa.
På Skäggetorpsskolan har många elever behov av särskilt stöd. 70–80 procent av eleverna har någon form av åtgärdsprogram. Skolan får förhållandevis stora resurser, men ändå räcker det inte hela vägen.
Monika Capik döljer inte sin kritik mot utbildningsminister Jan Björklund (FP).
– Det ska gå så fort när Björklund är i farten. Ny läroplan, mer dokumentation, nytt betygssystem, krav på ökad disciplin, fastän vi där inte har mycket att sätta emot. Regeringens intentioner var goda eftersom svensk skola länge har brottats med problem, men att allt detta tar tid från det som är viktigt, det vill säga tid med eleverna, det som vi är här för. Tid och arbetsro – det är vad lärarna behöver.
– I åtgärdsprogrammen får vi aldrig lägga något som helst ansvar på elev eller föräldrar. Allt ligger på oss, även då problematiken inte är skolrelaterad.
I motsats till regeringen tror hon inte att de nyinrättade karriärtjänsterna kommer att minska problemen i grundskolan
– Det blir i förlängningen orättvist. Om försteläraren ska få tid till att utveckla pedagogiken så måste andra lärare ta hans/hennes lektionspass. Det är för få karriärtjänster för att det i långa loppet ska leda till en statushöjning för oss lärare. Alla lärare måste upp i lön och det är bråttom!
– Jämför man våra löner här i Skäggetorp med andra skolor i Linköping så ligger vi efter, trots att vi har högre arbetsbelastning och måste vara mer flexibla.
Högre arbetsbelastning?
– Ja, bland annat just i form av mer dokumentation.
Om du sammanfattar. Hur är det att vara lärare i dag?
– Det är… Mycket. Du är kurator, psykolog, sjuksköterska, medmänniska, ja till och med extramamma vid vissa tillfällen. Kunskapsförmedlare är jag kanske hälften av tiden. Ska du lyckas som lärare krävs det att du engagerar dig på allvar. Att du har personligheten – och förstås kunskaperna – som krävs.
När är jobbet som bäst?
– Egentligen varje gång jag står inför en klass. När jag får alla med mig och det blir en bra dialog, då känner jag att jag har världens underbaraste jobb.