Orättvisorna i samhället. Det är det som gjorde att Sofia Frithioff en gång i tiden började att engagera sig politiskt.
Stolplyckan i centrala Linköping, som enligt fastighetsägaren Stångåstaden är Sveriges största kollektivhus, består av 186 lägenheter. Bostäderna är fördelade mellan 13 trapphus som alla binds samman med ett korridorsystem. Här, som spindeln i nätet och någon som känner alla, hittar vi Sofia Frithioff. I nästan 20 år, med andra ord en stor del av hennes liv, har kollektivhuset varit hennes hem.
– Jag tror inte på den här idén om att bo ensam och inte känna sina grannar ordentligt. Man blir stark av ett stort socialt nätverk, säger Sofia Frithioff när vi slår oss ned i kollektivhusets gemensamma matsal, och fortsätter sedan:
– Ibland kanske jag har varit lite för engagerad i kollektivet, men det har gått upp och ned genom åren.
När Vänsterpartiets nuvarande gruppledare i Linköping Jessica Eek meddelade att hon, vid valet i höst, kandiderar för en riksdagsplats lämnade hon också sin kommunala plats till förfogande. Partiets val föll på Sofia Frithioff, Linköpingspartiets ordförande sedan ett år tillbaka. Hon har aldrig tidigare varit med på partiets kommunlista – inte heller innehaft ett politiskt uppdrag på den här nivån. Nu, beroende på valresultat, kan hon bli kommunalråd.
– Men jag är inte rädd för att kasta mig in i nya saker. Allt går att lära sig, det är min inställning, och den här chansen kommer jag förmodligen inte att få någon mer gång i livet. Chansen att få förändra Linköping och vårt samhälle.
Är du nervös?
– Ja herregud, men det måste man väl vara? Det här är väldigt nytt för mig och jag har inte erfarenheten, men det är inget som hindrar mig, säger Sofia Frithioff.
"Mer pengar till skolan", svarar Sofia Frithioff självklart på frågan om vad hon vill förändra i Linköping.
Politiken som sådan är hon dock van vid. Hon växte upp i Västervik med två föräldrar engagerade i Vänsterpartiet – de röda fanorna i första maj-tåget är ett tidigt barndomsminne. Hon kom också att grunda Ung vänster i hemstaden.
– Det var den utbredda rasismen i Västervik som drev in mig i politiken. Jag ville kämpa mot de orättvisor som jag kunde uppleva under 90-talet – och då var det även en ekonomisk kris. Det är orättvisorna som har gjort att jag har stannat i Vänsterpartiet. Alla ska ha möjlighet till ett bra liv oavsett förutsättningar.
Ser du V som ett ytterkantsparti?
– Nej, det är bara ett retoriskt knep. Jag har svårt att ser hur man kan tycka att rättvisa, jämlikhet och jämställdhet är något extremt.
– Men sen finns det såklart de personer som har sett mig som extrem genom åren bara för att jag är vänsterpartist. När man väl börjar att prata politik brukar det förändras – och många tycker ändå ganska lika, fortsätter Sofia Frithioff.
Att satsa "all in", som gruppledare och förstanamn, är en utmaning medger Sofia Frithioff. "Men allt går att lära sig. Jag behöver att bli bättre på att debattera", säger hon.
Studierna till lärare tog henne till Linköping – där hon också har blivit kvar. Skolvärlden och dess frågor är numera en av hennes absoluta hjärtefrågor.
– Jag har, under 20 år som lärare, sett hur det har sparats in pengar och hur det har blivit svårare och svårare för skolorna att hålla sin ekonomi. Det vill jag förändra – jag vill att det satsas mer pengar på skolan, säger Sofia Frihioff.
– Det har blivit mer stressigt att jobba i skolan. Man förväntas göra mer och mer och täcka upp för det som skolan inte har pengar för.
Det är lätt säga "mer pengar till skolan". Vad menar du konkret?
– Det måste finnas tillräckligt med personal, det måste finnas en fungerande elevhälsa och vi måste ta bort en del av dokumentationskraven. Det har kommit in allt starkare kontrollsystem i skolan – det tar tid från kärnverksamheten.
Förutom skolan, vad vill du mer?
– Att omsorgen ska vara i kommunal regi, att det inte ska läcka ut skattepengar till privata företag och att Linköping som kommun tar ansvar för klimatfrågan i exempelvis upphandlingar. Även bostadsfrågan är viktig för mig efter tio år som engagerad i Hyresgästföreningen. Jag är emot det här med marknadshyror helt och hållet. Det har inte visat sig fungera någonstans.
Vänsterpartiet är i dag, med 6,11 procent av rösterna, Linköpings minsta parti i kommunfullmäktige. De är också det enda partiet utan platser i nämnder.
Fler mandat och en plats i nämnderna. Det är Sofia Frithioffs vision, efter valet, för det parti hon ska ta över ledarrollen i.
Varför är ni inte större?
– Det är en jättesvår fråga, men Linköping är ju traditionellt sett ingen arbetarstad.
Var ser du partiet efter valet?
– Att vi får fler mandat och kommer in i nämnder.
Hur ska ni lyckas med det?
– Genom att profilera oss i välfärdsfrågor och frågor som är viktiga för väljarna.
Vilka kan ni tänka er att samarbeta med?
– Jag får passa på den frågan. Där är vi inte än.