"Kungsgatan var tidigt ute med att sätta ett tak på hur många listade patienter en läkare skulle ha", berättar Eva Strand, som började på vårdcentralen som färdig specialistläkare 1997.
På Vårdcentralen Kungsgatan finns fyra specialistläkare med en gemensam historia. De har ett särskilt band. En efter en har de utbildat varandra. Det var här, på Kungsgatan, som tre av dem blev specialister i allmänmedicin. Först på plats var Eva Strand. Hon utbildade sig vid Linköpings universitet och blev färdig specialistläkare 1997. Då fick hon en tjänst på Vårdcentralen Kungsgatan.
– Kungsgatan var tidigt ute med att sätta ett tak på hur många listade patienter en läkare skulle ha.
Vi sitter vid ett av borden i vårdcentralens lunchrum. Rummet är vitmålat och allt ser nytt ut. Nyrenoverat, bekräftar verksamhetschefen. Mittemot Eva sitter Marsa Berge. Det var en slump att hon hamnade här. När hon skulle välja specialistinriktning så tänkte hon först bli barnläkare. Fast barnkliniken dröjde med att svara på hennes ansökan. Vårdcentralen Kungsgatan var snabbare och erbjöd henne en ST-tjänst.
– Sen är det lite kul, för dagen innan jag skulle börja så ringde telefonen när jag stod i mataffären. Det var barnkliniken. De undrade om jag ville ha en ST-tjänst. Av en händelse stod Eva, som skulle bli min handledare, på andra sidan frysdisken. Hon tittade på mig och sa: Du kommer väl till oss? Ja det gör jag, svarade jag. Och det har jag inte ångrat!
"Läkare är både en akademisk utbildning och ett lärlingsyrke", säger Julia Eisenberg (till höger), som var Marsa Berges (mitten) första ST-lärling. Här syns de tillsammans med verksamhetschefen Sonja Johansson (till vänster).
Både Marsa och Eva skrattar när hon berättar. Det var Eva som blev hennes handledare. En viktig roll, det är alla fyra överens om. ST-tjänsten är en utbildningsperiod från läkare till specialistläkare, som innebär fem års effektiv utbildningstid. Under den tiden, som kan förlängas av exempelvis föräldraledighet, står ST-läkaren mycket nära sin handledare.
– Redan i Hippokrates läkared lyfts handledaren som viktig. "Den som lärt mig denna konst skall jag akta lika högt som mina föräldrar", citerar Julia Eisenberg ur minnet.
Sommaren 2005 kom Julia Eisenberg till Kungsgatans vårdcentral för första gången. "Alla var så trevliga", minns hon.
En ST-läkare gör samma arbete som en färdig specialist, men har hela tiden stöd av sin handledare. Symptom bollas och diagnoser utvärderas. Om ST-läkaren är osäker, kan handledaren hjälpa till och ge råd. Ibland sitter även handledaren med när ST-läkaren möter patienter.
– Läkare är både en akademisk utbildning och ett lärlingsyrke, säger Julia, som var Marsas första ST-lärling.
Sedan dess har Marsa varit handledare åt flera ST-läkare.
– Men det är något speciellt med den första. Relationen mellan handledare och ST-läkare är väldigt tajt. Det är ett stort förtroende, säger hon.
Julia Eisenberg skrattar när hennes forna handledare Marsa Berge berättar. Nu är de sedan länge kollegor istället för handledare och lärling.
Verksamhetschefen Sonja Johansson är nyast i gänget. Hon har varit på Vårdcentralen Kungsgatan i ungefär två år.
De skrattar ofta när de berättar. Ett typiskt järngäng. Minnen och internskämt slängs lättsamt kring bordet, medan de gör sitt bästa för att släppa in oss utomstående. Verksamhetschefen Sonja Johansson ler vant. Hon har arbetat på vårdcentralen i två år. En nykomling i sammanhanget.
Julia kom till Luleå från Tyskland 2002. När hennes man fick ett jobb på US 2005, blev hon tipsad om Kungsgatan. Så en varm sommareftermiddag besökte Julia Vårdcentralen Kungsgatan med sin ettåring.
– Alla var så himla trevliga! Jag minns tydligt att jag tänkte att här vill jag vara. Så sen vikarierade jag tio månader innan jag började min ST-tjänst.
Sju år och två barn senare blev Julia färdig ST-läkare. Hennes första handledaruppdrag som specialist blev åt Anna Ravell Jensen, som tog sin examen 2011 och nu sitter intill henne vid bordet i lunchrummet.
– Vi är som en familj. Jag har varit en sväng på en annan vårdcentral, men det var inte alls samma sak, säger Anna.
"Vi är som en familj. Jag har varit en sväng på en annan vårdcentral, men det var inte alls samma sak", säger Anna Ravell Jensen.
När vi träffar dem är det torsdag. Det betyder torsdagslunch – att läkargruppen gemensamt går ut och äter. En tradition som funnits på vårdcentralen längre än de själva arbetat där, sedan någon gång i början av 90-talet.
Det rapporteras ständigt om personalflykten inom vården, så frågan måste så klart ställas – varför är ni kvar?
– Jag har alltid trivts så bra här. Min man och mina barn är den enda familj jag har i Sverige, så det här är mitt extra hem i Sverige. Vi har lärt känna varandra i 17 år. Jag har också haft förmånen att följa flera patienter väldigt länge. Man blir ju specialist på sina patienter. I bakhuvudet vet man mycket om patienterna, vem som har ett trotsigt barn och vem som har förlorat sin partner, säger Julia.
– Vi jobbar med kontinuitet. Man har sina relationer med patienterna, känner till deras tidigare sjukdomsbild och delar av deras liv. Här har vi också haft ett icke-hierarkiskt och öppet klimat, där är kollegorna viktiga för mig, säger Marsa.
Fyra generationer av specialistläkare i allmänmedicin möter oss på Kungsgatans vårdcentral. Tre av dem har kommit hit under utbildningen, den så kallade ST-läkartjänsten.
De återkommer flera gånger till värdet av kontinuitet, upplevelsen att man känner sina patienter.
– När jag gick in för en som var borta för många år sedan, så fick jag 2 000 helt nya patienter. Det blev tufft och då är risken att man ger upp och slutar, säger Marsa.
Men det finns också andra delar som de framhåller som viktiga, som ett öppet samtalsklimat och inflytande.
– Att vi är fria att vara med att bestämma över schemat ger en stor frihetskänsla och man får vara frustrerad här. Det är en skön känsla, för det är ett tufft jobb. Då är det viktigt att vi kan vara frustrerade tillsammans, säger Anna.
– Vi har en känsla av sammanhang och inte så styrda uppgifter, säger Julia.
Hon får medhåll av de andra.
– För det finns såna tendenser inom regionen, med detaljstyrning. Men här vill vi göra det som ger patientnytta, säger Marsa.
"Man har sina relationer med patienterna, känner till deras tidigare sjukdomsbild och delar av deras liv", berättar Marsa Berge, den andra i ordningen av de fyra specialistläkarna. Kontinuitet är ett återkommande ledord när de beskriver sitt arbete.
I Region Östergötland pågår nu en förflyttning inom vårdverksamheten. Primärvårdens roll ska stärkas, men det råder brist på specialistläkare i allmänmedicin, ofta kallade distriktsläkare. Både det förra regionstyret (S, C, L och MP) och det nuvarande (M, KD och L, med stöd av SD) har avsatt 15 miljoner kronor årligen för att öka antalet ST-platser i primärvården. Enligt det förra regionstyret ska det räcka till åtminstone tio platser.
Runt lunchrumsbordet på Kungsgatan sitter fyra specialistläkare i allmänmedicin som varit på samma vårdcentral i många år.
Vad skulle behövas för att få fler allmänspecialister?
– Först och främst behöver man öka antalet ST-platser. Regionen har ökat lite nu, men det behövs ännu fler. Det är brist på allmänläkare och alldeles för många bromsklossar. Nu väntas också många pensionsavgångar och det tar tid att utbilda nya, så man måste göra det redan nu, säger Marsa.
– Hos regionen finns också en bild av att man ska fördela ST-tjänsterna jämt över länet, men om det blir för långt att pendla, så väljer läkarna andra specialistområden istället. Det är väl tänkt som en rättviseaspekt, men fungerar inte så bra, säger Julia.
När vi träffar dem är det torsdag, vilket betyder gemensam lunch för läkarna. Traditionen med torsdagslunch är äldre än de själva varit där, trots att den första av de fyra generationerna, Eva Strand, började på Kungsgatan redan 1997.