Att få möta barn och unga är det som ger allra mest, tycker Åsa Kastbom. Genom alla de möten som hon varit inblandad i har hon fått en förståelse för hur barn vill bli bemötta när det kommer till samtal om våld och övergrepp. "Alltså, jag lär mig så mycket. Det är så kul att prata med barn och höra hur de vill ha det. Jag lär mig jättemycket av patienter och anhöriga också. Hur vill de att vi ska vara? Hur ska det vara att komma till psykiatrin? Vad kan vi bli bättre på i bemötandet och ja, generellt? Man får aldrig tro att man vet bäst, för då missar man väldigt mycket", säger hon. Just därför är det, för henne, viktigt att fortsätta arbeta kliniskt som överläkare, trots att hon i dag är verksamhetschef för psykiatrin.
När vi kliver in i Tinnerbäckshuset, för att leta oss upp till psykiatrin, vräker regnet ner över sjukhusområdet. De isolerade väggarna stänger dock ute ljudet av vädret. Här inne är det tyst och stilla.
Åsa Kastbom, iklädd en blå läkarskjorta, kommer till mötes i korridoren. Leendet är brett, men när hon slår sig ner inne på sitt kontor och börjar prata om det ämne som ligger henne varmast om hjärtat – kampen för barns rätt att växa upp utan våld och övergrepp – glöder ögonen till.
– Jag blir så jädra arg när man utnyttjar barns oförmåga att försvara sig själva. Barn är beroende av vuxna och när vuxna utnyttjar det... Det gör mig så arg. Den energin vill jag använda till någonting.
I dag är Åsa, förutom överläkare och verksamhetschef på psykiatrin, expert på våld och övergrepp mot barn. Hon har tidigare forskat och disputerat i ämnet, efter att ha besökt en barnmisshandelskonferens i San Diego. För många år sedan var hon också med och startade Region Östergötlands barnskyddsteam, vilket hon fortfarande är engagerad i. Därtill sitter hon med i en Interpolorganisation som jobbar mot it-relaterade brott mot barn.
– Sexuella övergrepp världen över är väldigt it-relaterade, i och med att de ofta dokumenteras, filmas, sparas och delas världen över. Där är jag en jättestolt medlem i den specialistgruppen, som framförallt består av poliser från hela världen, jag som läkare och några psykologer från olika länder. För att vi ska kunna göra någonting åt sexuella övergrepp mot barn måste vi liksom jobba från alla håll.
Åsa Kastbom är med i en interpolverksamhet som jobbar mot sexuella övergrepp mot barn. Flera gånger har hon prisats för det jobb som hon gör. Men, hon är ödmjuk och konstaterar att det krävs många inblandade för att få till en förändring. "Är vi fler som gör någonting så kan vi i alla fall göra världen lite bättre. Så brukar jag tänka, att om jag har hjälpt ett barn, då var det i alla fall bra för det barnet. Börjar man ge upp, då förlorar vi", säger hon.
Åsas uppdrag är inte att titta på bevismaterial, utan att dela med sig av sina kunskaper utifrån sin läkarroll. I 15 år har hon bland annat föreläst om ämnet, inte bara för poliser inom Interpolorganisationen, utan också för kollegor inom vården och för svenska polisen, socialtjänster, skolor, skolhälsovård och andra regioner.
– Ska vi kunna göra skillnad måste vi jobba tillsammans, för det är ju samma barn, bara det att vi möter dem i olika sammanhang och vi kan hjälpa till från olika håll. Ju mer vi delar vår kunskap och våra erfarenheter, desto bättre blir vi ju.
Att utbyta erfarenheter med andra branscher har därför varit värdefullt, tycker Åsa.
– Man kan aldrig lägga bördan på ett barn att rapportera till oss vuxna, polisen eller vården, utan vi vuxna måste bli duktigare på att hitta dem och att stoppa det.
Åsa Kastbom har inga problem med att koppla bort sitt jobb vid arbetsdagens slut, trots de tuffa ämnen som hon dagligen rör vid. Däremot medger hon att vissa berättelser etsar sig fast. "Det är klart att vissa fall, vissa patienter... Man bär dem i hjärtat på något sätt, såklart, men ofta på ett positivt sätt, att det går. Vi kan ändå göra någonting. Nu känner jag så många framför allt poliser över hela världen, som jobbar. Det är alltid någon och det görs någonting hela tiden. Vi peppar också varandra till att vila, att hitta strategier för att orka. Att göra andra saker är viktigt", säger Åsa. Under årens lopp har hon mött människor som inte orkar. Därför är det "väldigt viktigt att vara rädd om sig". Kraschar man kan man inte hjälpa till över huvud taget, konstaterar Åsa, som också framhåller att "man är sitt eget verktyg".
Hur pratar man med barn om övergrepp?
– Jag brukar säga att det finns vuxna som har lärt sig fel och jag brukar kanske inte prata om övergrepp direkt, utan jag brukar fråga mina barnpatienter, om de kan prata, "har någon tagit på dig på ett sätt som inte kändes bra?", "har du behövt ta på någon på ett sätt som inte kändes bra?", "har någon fotat eller filmat dig mot din vilja?", "har någon tagit bilder på dig? eller "har någon kontaktat dig i din telefon eller på nätet?" – helt beroende på mognadsgrad.
När det gäller äldre barn tycker Åsa att det är viktigt att prata om farorna på internet, som nakenbilder, och att utsatta barn alltid ska informera en vuxen. Just nakenbilder är vanligare än vad många vuxna tror, menar hon, redan i mellanstadieålder.
– Vi är ofta efter. Vi tänker att "om jag börjar prata om det här föder vi massor av tankar", men de vet redan det här. De har redan varit med om det, är min erfarenhet.
Alla som möter barn – som vården, föreningar, förskolan, skolan, kyrkan och andra mötesplatser – bör våga fråga om övergrepp samt skaffa mer kunskap, menar Åsa Kastbom. "Om vi hjälps åt från olika håll kan vi göra jättemycket", säger hon.
Vad gäller små barn kan det vara bra att lära dem deras anatomi, för att de ska få en förståelse för vilka kroppsdelar som är privata, tycker Åsa.
– Det är jättebra att man lär dem "stopp min kropp" och allt det där, men de är inte skyddade för det. Det är inte alltid barn förstår att de är utsatta för sexuella övergrepp heller, om de blir filmade eller fotade, tror att det är massage eller stretching eller om de blir utsatta i sömnen.
Ibland får Åsa frågor om hur hon orkar, och om hennes arbete inte är tungt, men hon lutar sig tillbaka mot en bra fritid där hon tankar ny energi. Dessutom har hon egna barn och har därför, under deras uppväxt, fått träffa friska och välmående barn utanför jobbet.
– När jag kommer hem är jag trött, i både kropp och huvud. Då är man lite nollställd. Då är det bra att göra något och att ha en fritid, se till att man fyller på. Man skulle ju kunna jobba dygnet runt, för det finns att göra hela tiden, men då håller man inte.
Efter alla år som Åsa Kastbom har arbetat med våld och sexuella övergrepp mot barn ser hon nu att tabun kring att prata om ämnet har börjat lossna. "När jag började var det en riktig partydödare. Nu tycker jag generellt att folk är intresserade och vill höra om det här arbetet", säger hon. Hon tror att det har att göra med att man i samhället, mer generellt, pratar mer om sexuella övergrepp i dag. I media skrivs det mer om ämnet, fler vuxna pratar med barn om det och barn och unga är själva medvetna på ett annat sätt, menar Åsa.