Det Ida-Maria Söderfeldt beskriver som "svansen" är människor som kommer till Stallgården för att köpa droger eller för att ta sig in i lägenheterna eftersom de är bostadslösa. Det behövs mer personal till den typen av boende Ostgota Care bedriver. De behöver tillsyn dygnet runt, menar hon.
Bland människor i akut hemlöshet är missbruk inte sällan en del av problematiken. Beroende och missbruk ses som en bidragande faktor till boendesituationen för drygt 40 procent av män som lever i akut hemlöshet, uppger Socialstyrelsen. Individer med denna typ av problematik kan bland annat erbjudas stöd- eller akutboenden. Stallgården vid Braskens Bro tillhör den sistnämnda kategorin.
Stallgården är ett boende för människor i aktivt missbruk. Verksamheten drivs av Ostgota Care, men är upphandlad av Linköpings kommun. Läget där beskrivs som kaotiskt.
– Som det är nu är inte optimalt. Det är väldigt begränsat med personal och mycket ensamarbete. Det har blivit en fristad för kriminella personer. Det innefattar droghandel, prostitution och vapen, berättar Ida-Maria Söderfeldt som är projektanställd på Stallgården.
Första gången vi kontaktade Ida-Maria Söderfeldt var hon upptagen med att släcka bränder. Bokstavligen talat. Efter branden ska den berörda lägenheten nu saneras.
Som projektledare ger hon psykosocialt stöd till boende på Stallgården och hjälper till med samordning mot socialförvaltningen, vilket har uppskattats. Det har även underlättat samverkan med handläggarna på kommunen. Just nu bedriver hon ett projekt vars rapport ska presenteras för social- och omsorgsnämnden i november. Förhoppningen är att hitta en metod för att närma sig människor med missbruk, så att deras levnadssituation ska förbättras på sikt. Projektet finansieras av statliga medel.
Problem uppstår när människor som inte bor på Stallgården ändå flockas kring verksamheten, menar Ida-Maria Söderfeldt. Efter att personalen lämnat för natten bryter de verkliga problemen ut. Vanligtvis står Stallgården obemannad mellan ett på natten och tio på morgonen, men det skulle behövas tillsyn dygnet runt.
– Annars blir det som vi har det hos oss i dag. Det blir vilda västern.
Fungerar det att arbeta ensam?
– Nej, det skulle jag inte säga. Vi släcker bränder, ibland bokstavligen, säger Ida-Maria Söderfeldt.
Både hon och Stallgårdens verksamhetschef Thomas Lönebrink uttrycker att enhetschefer och handläggare på kommunen har förståelse för deras situation, men att det handlar om otillräckliga resurser.
Thomas Lönebrink är verksamhetschef på Stallgården. Likt Ida-Maria Söderfeldt är det ensamarbetet som oroar honom mest. Han ser ett stort behov av att ha dubbelt bemannat under kvällstid, för att minimera den säkerhetsrisk det innebär att arbeta själv.
Även om läget är utmanande poängterar Thomas Lönebrink att de har duktig, utbildad personal på plats. En del av problemenbilden på Stallgården är sådant som hör missbruket till. All personal får därför handledning och erbjuds tillgång till samtalspedagoger. Detta, tillsammans med ett samtalsklimat som har högt i tak, ska ge anställda goda förutsättningar att hantera såväl de boende som den egna mentala hälsan.
Thomas Lönebrink menar att det är viktigt med eldsjälar, men att arbetet kräver politisk backning. Enligt honom beror underbemanningen på en snäv budget, satt av lokala politiker.
Tina Andersson är avdelningschef för social- och omsorgsförvaltningens avdelning vuxna. Hon har fört dialog med Thomas Lönebrink angående verksamheten och projektanställningen – en dialog hon anser är god. Det ansträngda läget på akutboendet har stor påverkan på arbetsmiljön, vilket är något hon menar att verksamhetschefen har lyft med kommunen.
– Jag är helt överens med Thomas Lönebrink om att det blir svårt när många med aktivt missbruk bor på samma plats. Det ska vi jobba med att ställa om och den problematik som uppstått behöver vi ta ansvar för att förändra. Det finns ingen motsättning mellan parterna, vi jobbar alla för att förändra situationen.
Det är ingens fel att det ser ut som det gör, menar hon. Bemanningsfrågan är dock utförarens ansvar.
– I avtalet står det hur mycket bemanning det ska vara och vilken ersättning som utgår. Det är sen utförarens ansvar att säkerställa det, förklarar Tina Andersson.
I Ida-Maria Söderfeldts mening har det skett en generell försämring av missbruksvården i Linköping. Thomas Lönebrink fyller i att man behöver se bortom enskilda utförare eller chefer, till den politiska kontext som arbetet genomförs i.
– Man behöver gå till Annika Krutzén och lyfta på hennes plånbok. Vi vet att pensionärer, psykiskt sjuka och missbrukare inte är prioriterade grupper. Hur har detta kunnat ske? Det är ändå av politikerna besluten tas. Det är Annika Krutzén och hennes företrädare som ska ställas mot väggen om varför det ser ut på detta vis, försätter han.
"Vi kommer aldrig att kunna hjälpa alla personer i missbruk. Det kommer alltid att finnas de som av olika skäl inte vill eller inte kan ta sig ur missbruket, men oavsett det så kan vi aldrig ge upp. Vi måste alltid försöka motivera dem. Dörren står alltid öppen om du vill ha hjälp", säger Annika Krutzén (M).
Som ordförande i social- och omsorgsnämnden arbetar Annika Krutzén (M) med dessa frågor.
Personal på Stallgården misstänker att narkotikahandel och prostitution sker där när boendet står obemannat. Får det se ut på det viset?
– Givetvis inte. Det finns regler för att få bo på dessa boenden. Man får absolut inte hålla på med något som är olagligt, som att sälja narkotika. Det vi kan göra då är att ringa polisen. Man bör även veta att om man verkligen missköter sig så får man inte bo kvar.
Enligt henne är underbemanningen däremot ingen budgetfråga. Temporära extraresurser, utöver avtalet, kan tillsättas om ett boende är i akut behov.
Var ligger ansvaret för problemen på Stallgården?
– Det beror på vad som står i avtalet, men generellt har den upphandlade verksamheten en lista över ska-krav. Om man som utförare anser att man inte klarar av att uppfylla kraven måste man flagga för det. Det är inte jätteovanligt att vi betalar för extra personal när det behövs, utöver avtalet. Vi måste ändå uppehålla en bra verksamhet, oavsett vad det är för typ av boende.
Kommunen ansvarar för placering av hemlösa. När avtal skrivs vet man inte alltid vilka som kommer att bo på ett boende. Detta innebär att uppdraget kan bli mer resurskrävande än väntat – då kan extra insatser bli aktuella.
Är det okej att denna typ av boende är obemannat nattetid?
– Jag vet faktiskt inte, men givetvis ska man alltid kunna komma i kontakt med utföraren eller kommunen dygnet runt. Bemanningen behöver också anpassas efter behovet. I vissa perioder behövs säkerligen personal dygnet runt, i andra kanske det inte gör det. Det beror helt på situationen på boendet.
Annika Krutzén (M) arbetar med en ny boendestrategi. Hon hoppas att den ska förbättra förutsättningarna att hitta en hållbar boendesituationen även för dem som nu lever i aktivt missbruk. Målgruppen är dock svår att hitta fungerande lösningar åt, menar hon.
Annika Krutzén är inte heller helt nöjd med kommunens boendesituation.
– Hade jag varit nöjd hade jag inte jobbat för en ny boendestrategi. Det finns saker man skulle kunna göra bättre.
Den nya strategin planeras innefatta färre boende per enhet, anpassning efter smalare målgrupper samt att boende och stödinsatser paketeras som en helhetsåtgärd.
Samtliga parter är överens om att målgruppen är komplicerad. Enligt Annika Krutzén är det den grupp som är svårast att hitta fungerande lösningar till.
– Vi lägger mycket resurser på den här gruppen, men det kokar ner till motivation att ta sig ur missbruket. Alla har inte det, men vi har boenden till dem med, säger Annika Krutzén.
När motivationen väl finns måste man kunna jobba intensivt med stödinsatser. Hon är medveten om att de föreslagna åtgärderna är mer resurskrävande, men det är något hon tror kommer att löna sig i längden.
I Linköping fanns det länge brist på boendeplatser för personer med aktivt missbruk, förklarar hon. På senare år har vissa boenden därför behövt ställas om. Det kan öka belastningen på ett boende. Man behöver ha respekt för att det är en målgrupp med stora behov. Enligt henne krävs både tålamod och att man vågar be om hjälp vid omställningen.
– Vid lägen då det behövs extra bemanning sätter vi in det, men verksamhetschefen på boendet behöver flagga det till förvaltningen.
"Brukargruppen är krånglig, oftast är det ett steg framåt och tre steg bakåt" säger verksamhetschefen Thomas Lönebrink.
Thomas Lönebrink och Ida-Maria Söderfeldt är väldigt tacksamma över projektet som just nu bedrivs på Stallgården. Förhoppningen är att hitta en ny arbetsmetod som kan presenteras för kommunen under hösten.
Frågan kring Ostgota Cares ansvar i situationen kvarstår dock.
– Vårt ansvar är att uppfylla avtalet med Linköpings kommun, säger Thomas Lönebrink.
Klarar ni av det i nuläget?
– Ja, det gör vi. Underbemanningen slår inte ut på att vi inte utför uppdraget, men det är inte kutym att man jobbar själv med den här typen av arbete. Det handlar om trygghet och säkerhet för personalen. Det här är det enda boendet i Linköping där det är så.
Planerades inte detta för i avtalet?
– Jo, indirekt, eftersom kommunen sätter ett takpris. De avgör hur mycket vi får, sen får jag som verksamhetsansvarig räkna på hur mycket personal vi kan belasta budgeten med. Det här styr kommunen – de sätter sin prislapp. Vi har väldigt snäva ramar att arbeta med.
Ni har ändå tackat ja till budgeten. Fanns det inte utrymme att säga huruvida ni kan genomföra arbetet på den eller inte?
– Jo, men vi tackade ja under andra förutsättningar. Man gjorde en överföring i november-december 2020, där man satte alla aktiva missbrukare på Stallgården. Sedan dess har situationen blivit mer hotfull eftersom kriminaliteten har ökat, vi har fått in gängbildningar och narkotikaförsäljning.
Thomas Lönebrink menar att han vid flertalet tillfällen berättat för kommunen om problemen på Stallgården.
– Men man är inte villig att förändra något under avtalsperioden. Kommunen hävdar att vi har en securitasvakt som kommer förbi nattetid, men vi har inget bevis för det. Däremot har vi fått en extraresurs i form av Ida-Maria. Jag har dock inte tagit del av några andra resurser för att ta in extra personal, utöver avtalet.
Att det förekommer nattliga besök av kommunväktare och polis är dock något Tina Andersson på Linköpings kommun styrker.
Hade ni kunnat vidta andra åtgärder för att få bukt på situationen?
– Det enda vi hade kunnat göra är att bryta avtalet och dra oss ur, med hänvisningar till att detta inte är moraliskt riktigt eller att vi inte vill jobba under dessa premisser. Men då blir det avtalsbrott och bötesföreläggande. Det är en svår situation som kräver en levande och bra dialog med beställarmyndigheten. Det upplever jag inte har kommit till, säger Thomas Lönebrink.