Det är fem år sedan förekomsterna av läderbagge senast kontrollerades i Tinnerö. I söndags var det dags att ta ned de 26 fällorna för säsongen. Under några veckor har Janne Moberg fått totalt 66 läderbaggar i dem.
– Det är mer än tre gånger fler än för fem år sedan, väldigt roligt eftersom Linköping och Sverige har ett internationellt ansvar för arten. 30–50 procent av läderbaggens världspopulation finns i landet och ett av kärnområdena är just här mellan Tinnerö och Bjärka-Säby, säger han.
Läderbaggen är noterad på 430 lokaler i landet, men för en tredjedel är det tveksamt om det fortfarande finns levande exemplar. I Östergötland lever den på 177 platser och är tillsammans med Kalmar och Blekinge läderbaggens viktigaste län.
Janne Moberg är fritidspedagog på Vidingsjöskolan, men också guide inom föreningen Linköpings Ekopark. Under några veckor har han sommarjobbat åt kommunen med att hålla koll på läderbaggsfällorna. Vi träffar honom i en av ekhagarna. Det slår genast en doft av fina skinnhandskar emot oss så fort vi närmar oss en av de stora ekarna. Läderbaggar gör skäl för namnet.
– Ja, eller som övermogna plommon, kontrar Janne Moberg.
Förklaringen till att det luktar mer än vanligt sitter i den fälla som hänger några meter upp i trädet. Den är laddad med en liten patron fullmatad med sådana feromoner som läderbaggarna inte kan motstå i parningstider. De dras till fällan och när de tar sig mot doften slinter de ned i plastbehållaren. Alla fällor har Janne Moberg tömt varannan dag. En del har alltid varit tomma medan andra kunnat innehålla både en och två läderbaggar varje gång, till och med fler i enstaka fall. Han märker dem med en silverpenna innan de släpps på närmaste ek. Då vet han att samma exemplar inte räknas flera gånger.
De 26 fällorna har varit upphängda på samma platser som vid de inventeringar som gjordes 2007, 2008 och 2009 i Tinnerö. Därmed kan resultaten jämföras. De tidigare åren noterades 26, 16 respektive 22 exemplar. Och nu 2015 alltså 66 exemplar.
Vad beror ökningen på?
– Kanske har det att göra med de åtgärder som gjorts i Tinnerö på senare år med ekar som frihuggits och att markerna betas, säger Janne Moberg.
Eftersom det dröjer tre år för läderbaggen att bli färdig skalbaggetar det dock tid innan åtgärder får effekt. Ekarna (och ibland även andra träd) måste vara 200–300 år innan läderbaggen kan utnyttja dem som livsmiljö. Sådana ekar är det brist på och dessutom finns det för få träd som kan bli deras efterföljare.
– Det leder till ett generationsglapp där lämpliga livsmiljöer kan försvinna då träden dör om inga nya finns att tillgå som boträd. Så är det på många håll inom en snar framtid, säger Tommy Karlsson, biolog på länsstyrelsen med ansvar för hotade arter.
Läderbaggen är rödlistad men dess status har på senare år förbättrats från ”sårbar” till ”nära hotad”. Ett särskilt åtgärdsprogram pågår till och med 2018 med insatser för närmare 3 miljoner kronor. En del går till markägare för att de ska frihugga runt ekar, men specifika åtgärder för att överbrygga generationsglapp görs också. Det handlar bland annat om att skada träden på olika sätt för att snabbare få dem till veteraner och lämpliga som boträd. Särskilda mulmholkar som kopierar ekarnas murkna inre är ett annat sätt att skapa livsmiljöer snabbare än vad träden själva kan bistå med.