– Det är skandal att dessa patienter fortfarande skickas till rättspsykiatriska kliniker, trots den uppmärksamhet det fått i många år nu, säger Conny Allaskog, företrädare för föreningen Shedo, en förening som sprider kunskap om självskadebeteende och ätstörning och ger stöd till drabbade och anhöriga.
Therese Eriksson, Mjölby, är beteendevetare och har engagerat sig i frågan under många år. Hon har avslöjat vad som pågår bakom larmbågar och låsta dörrar, bland annat genom att skriva boken ”Slutstation rättspsyk”.
Hon berättar att Johanna (se reportage i länken här intill) inte är ensam. Den psykiatriska vården i landstingen räcker inte till. Behandlingshemmen falerar. Kontrollen över behandlingshemmen brister. Kommunerna ställer inte upp med det stöd som behövs.
– Johannas berättelse är ett exempel på vårdens desperation. Man testar allt, utan att egentligen ha koll. Det pågår från tonåren då självskadebeteendet debuterar. Till slut är det bara den världen de känner till, de blir hospitaliserade, säger hon.
Som sista utväg skickas kvinnorna till rättspsykiatriska kliniker trots att det kritiserats hårt under många år, bland annat för att där använts oacceptabla tvångsmetoder.
För sex år sedan sa chefen för psykiatrin i Linköping, Bengt-Olof Bengtsson, till Corren att det saknas mellanvård för flickor som skär sig, ett mellanting mellan vård på psykavdelning och rättspsyk. Då sa han att psykiatrin på US diskuterar med Linköpings kommun om att öppna en sådan enhet.
Någon sådan finns fortfarande inte.
Han påpekade då, som hans motsvarighet Marita Ström gör i dag, att den psykiatriska slutenvård som landstinget erbjuder, inte har resurser och inte är ämnad för dessa patienter.
– Det krävs en långvarig behandling av personal med särskild kompetens, men på sjukhuset går det inte att bo. Och det krävs något att slussas ut till. Helst i närområdet, säger Marita Ström.
För sex år sedan sa Bengt-Olof Bengtsson att en del av förklaringen till att man tvingas skicka allvarligt sjuka till rättspsyk var resursbrist och trångboddhet på psykiatriska kliniken i Linköping. Fortfarande lider kliniken av personalbrist och överbeläggning. Och liksom för sex år sedan ligger Östergötland i strykklass i jämförelse med vad den psykiatriska specialistvården får kosta i andra landsting.
Johanna vårdas på rättspsykiatriska kliniken med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det är det enda alternativet för patienter som är farliga för sig själva eller andra.
– Vi har i dag två till tre patienter i vår del av landstinget inskrivna på rättspsykiatriska kliniker, säger Marita Ström.
Flera rättspsykiatriska kliniker i landet har slutat att ta emot självskadande patienter. Den i Vadstena är en av dem. Växjö slutade i höstas efter ett avslöjande reportage i Uppdrag granskning. Sundsvall deklarerade 2011 att de slutat, men tar tydligen emot igen – Johanna är ju där.
Conny Allaskog, i föreningen Shedo, är noga med att poängtera att det finns sätt att bryta den självdestruktiva spiralen med rätt hjälp. Även Therese Eriksson som har följt flera kvinnor med allvarlig självskadeproblematik har sett hur en del lyckas. Det finns exempel där kommunen byggt upp ett starkt stödteam runt patienten.
– Påfallande ofta har de som lyckats hamnat i nya sociala sammanhang, berättar hon.
För tre år sedan startades Nationella självskadeprojektet. I höstas föreslog det att två eller tre nationella center inrättas i Sverige för de svåraste patienterna. Det lär ta flera år innan de finns på plats.
För kommande patienter inger detta hopp, men knappast för Johanna som vill hem nu.