De stora tomterna längs Kungsgatan lämnade öppna ytor mellan husen. I mellanrummen planterade fastighetsägarna träd vars grenverk med åren kom att sträcka sig ut över gatan och ge den ett grönt intryck. Bild från 1913.
Vår stad
Något år därefter styckades områdena kring de nya gatorna upp i tomter vilka sedan såldes vid auktioner. Den första genomfördes i mars 1856 och gällde tomterna vid de nya gatornas östra delar. Auktionen på tomterna på Kungsgatans västra delar dröjde till 1858.
Inte minst Kungsgatan blev en paradgata med ljusa, putsade fasader. Stadsarkitekten Henric Elfwing, som själv bodde vid gatan, beskrev den som ”en af stadens största och wackraste gator”. Längs Kungsgatans västra del dominerade till en början den så kallade Jonssonempiren, det vill säga det formspråk Linköpings dåvarande storbyggmästare Jonas Jonsson var känd för. Gatans östligaste del blev alltmer attraktiv när den nya hamnen, 1867, och sedermera, 1872, järnvägen kom. I den delen av gatan blev inslagen av byggnader i nyrenässans påtagligt.
När Linköping expanderade på 1940-talet började stadens myndigheter planera för att bebyggelsen längs Kungsgatan öster om S:t Larsgatan skulle ersättas av kommersiella byggnader. Det ledde i sin tur till att många av de gamla husens underhåll eftersattes och till och med fick förfalla.
På arkitekten Bo Sundbergs förslag kom elva bostadshus och åtskilliga gamla träd bevaras vid Kungsgatans östra del. Området förtätades också varvid nya bostadshus uppfördes i de gamla trädgårdarna.
I början av 1970-talet övergavs tankarna på centrumexpansionen. På kommunens uppdrag tog arkitekten Bo Sundberg fram ett förslag hur de sex kvarteren invid Kungsgatans östra del skulle hanteras. Resultatet blev att elva byggnader och åtskilliga gamla träd sparades samt att området förtätades. Trädgårdar, uthus och lusthus fick dock lämna plats för nya bostadshus.
Linköpings stadsbyggmästare, med en stadsarkitekts roll, 1866–75 Henric Elwing värnade om utformningen av husen vid Kungsgatan. Han bodde själv på Kungsgatan, bland annat i fastigheten på Kungsgatan 14. Bild från 1883.
Stångåstaden fick i uppdrag att genomföra arbetet. Kommunen stödde projektet med fördelaktiga lån eftersom trånga byggarbetsplatser, besvärliga transportförhållanden liksom bevarandeintressena ledde till höga kostnader.
De äldre byggnaderna tilläggsisolerades, fick treglasfönster samt nya kök och sanitetsutrymmen. Flertalet av de nya husen fick, precis som flertalet av de äldre byggnaderna hade, putsade fasader.
En grundtanke i planerandet av området var att minimera biltrafiken. Under planeringsskeendet gick ännu genomfartstrafiken, det vill säga E 4:an, över Tullbron och längs Industrigatan. För att minska störningarna från trafiken uppfördes därför en byggnad tvärs över Kungsgatans anslutning till Hamngatan.
Innan området var färdigställt var motorvägen långt norr om centrum tagen i drift.