På väg till Södra stambanans invigning i Nässjö gjorde Oscar II ett tre timmar långt bejublat uppehåll i Linköping. I kungens tåg ingick hans så kallade audiensvagn.
Vår stad
För Linköpings del inleddes festligheterna den 17 november. Då samlades stora grupper Linköpingsbor vid stationen för att välkomna Oscar II på hans färd till invigningsceremonin. Mottagningskommittén bestod av allt vad staden hade av honoratiores. Regementsmusiken spelade, kanonsalut avfyrades och folkmassorna hurrade.
Efter att ha ätit vad Corren kallade för frukostmiddag på Linköpings slott for kungen åter till stationen längs gator kantade av Linköpingsbor. Besöket i Linköping varade i tre timmar. I Mjölby gjorde tåget ett kort stopp. Kungen steg av tåget och ”samtalade med en och annan”. Aftonen och natten tillbringade kungen med uppvaktning på Boxholms säteri.
Den 18 november var det åter livat i Linköping. Halv nio anlände ett specialtåg, av Corren kallat för ett triumftåg, med gäster till invigningen. Tåget bestod av 36 vagnar dragna av två lok. Åter ljöd salutkanonerna, åter samlades linköpingsborna. Vädret var dock inte på festhumör, regn som småningom övergick i snöglopp. Värst var det för livgrenadjärernas musikkår som satt i en öppen vagn.
Invigningen skedde vid stationshuset i Nässjö där en ”oöverskådlig folkmassa” samlats. Med sin kraftfulla stämma förklarade kungen att järnvägen var grunden för Sveriges framtid, utveckling och lycka.
Stambanan var ursprungligen enkelspårig. De syd- och nordgående tågen möttes i Linköping och gjorde såväl uppehåll för middag som övernattning här. Det gagnade såväl stadens restauranger som hotell.
Kungen berättade att när Nils Ericson presenterat idén om ett svenskt järnvägsnät hade många kritiska röster höjts. Vad skulle fraktas? Lite strömming från Stockholm och torsk från Göteborg? Vårt fattiga land sades inte ha råd att bygga järnvägar annat än ytterst långsamt och så tarvligt, krokigt och backigt som möjligt. Nu, fortsatte kungen, är kritikerna stumma, alla tvivel har kommit på skam.
Avslutningsvis nedkallade Växjöbiskopen H G Hultman Guds välsignelse över stambanan samt bad Fader vår.
O M von Mentzer utsågs sensommaren 1872 till Linköpings första stationsinspektor, en tjänst han innehade till sin bortgång i december 1888. Hans tjänstebostad låg i stationsbyggnadens ovanvåning.
Corren skrev att redan innan stambanan var färdig hade den lett till att en rad företag etablerats, bara i Linköping gällde det flera industrier. Tidningen fortsatte att snabba kommunikationer utgör huvudvillkoret för all utveckling. Corren betonade även stambanans betydelse för snabbare postgång och – i det fall vår östra kust skulle anfallas – för försvaret.
Lite överdrivet var nog tidningens påstående att livet vid stationen blivit en smula kosmopolitiskt då danska godsägare, fransmän med mustascher och italienska markiser sågs i vimlet.