Kristin Magnusson Bernard växte upp i Linköping, spelade oboe på Musikskolan och var under gymnasietiden på Berzan engagerad i "Berzelius vitterhetsgille".
Första AP-fonden är en av fem buffertfonder i det statliga svenska inkomstspensionssystemet. Sedan i augusti är Kristin Magnusson Bernard vd för Första AP-fonden, som vid halvårsskiftet förvaltade ett kapital på 355 miljarder kronor.
2020 är året där pandemin gjort att väldigt lite är som det brukar vara. Men Kristin Magnusson Bernard står stadig i krisen.
– Jag tror att en av mina starka sidor är att jag är cool när det blåser, säger 41-åringen som tog de första stegen mot finanshimlen i Johannelund och Linköping.
Hur var det att växa upp i Linköping?
– Bra. Nu när jag själv har barn och tänker tillbaka på det är Linköping en väldigt lagom stor stad – tillräckligt stor för att det ska finnas saker att göra och tillräckligt liten för att det ska gå att ta sig överallt själv.
Något du särskilt du minns?
– Ja. Ett tydligt och tidigt julminne från Linköping är osten. Vi hade alltid mycket ost från Norins hemma. Men när det blev jul gick vi fullständigt bananas. När man öppnade kylen fanns det hur mycket ost som helst.
En sökning i Correns arkiv visar att du var väldigt duktig på oboe och bland annat vann en tävling för Unga Musiker i Karlstad 1996. Men i intervjun framgick att du inte ville bli professionell musiker för att "det var för dåligt betalt". Kommentar?
– Haha. Det var ju inte därför jag i slutändan inte blev professionell musiker men kanske var det en insikt om att det inte är så dumt att få bra betalt heller. Jag vet inte om jag helt kan skriva under på det men min professor på Musikhögskolan brukade säga till dem som kommit in att "musiker blir man om man inte kan tänka sig något annat".
Ja du kom in på Musikhögskolan, men slutade. Varför?
– Jag tror inte att jag hade insett riktigt hur mycket jag gillade kombinationen av att göra annat OCH hålla på med musik. Sedan när jag skulle bli heltidsmusiker saknade jag faktiskt att lära sig mer av andra saker. Jag åkte till Uppsala lite på vinst och förlust. Jag hade en fantastisk fransklärare i gymnasiet, var intresserad av språk och hade tankar på att bli diplomat. Där insåg jag att jag saknade siffror och trillade in på nationalekonomi i stället.
Från musik till matte. Det låter som ett stort kliv?
– Nja, Det finns forskning som visar att de som håller på med klassisk musik och matte använder samma del av hjärnan. Jag hade kanske en koppling där som jag inte visste om.
Du har ett Imponerande cv. Men det finns saker som sticker ut. Hur hamnar man på Ugandas statistikbyrå i Entebe?
– Det var en del av en uppsats vi gjorde under Uppsala-tiden. Uganda hade genomfört utbildningsreformer som gjorde att alla fick tillgång till skola samtidigt som landet gick igenom hiv- och aids-epidemin. Det där var vi nyfikna på hur man lyckades göra.
Du jobbade också som förhandlare för EU-kommissionen några dramatiska år efter den stora finanskrisen 08/09. Berätta.
– Det var en väldigt spännande tid. EU-kommissionen är ju en politisk organisation, inte i första hand en organisation som är byggd för att hantera kriser. Det handlade mycket om att hitta recept, vägar framåt, i ett EU som inte var byggt för att det skulle finnas finansiella kriser inom euro-området. Vi försökte lösa det genom en stor dos pragmatism och att lyssna in var politiken i de olika länderna befann sig – för det var väldigt olika. På Irland handlade det till exempel om att försöka få banksystemet på fötter igen. Och att länder som Irland och Portugal skulle kunna få låna igen och inte vara beroende av andra länders finansiering.
Vad tycker du att ert arbete gav för resultat?
– Euro-samarbetet höll ju faktiskt ihop. För vi får inte glömma att det här var en tid då särskilt finansmarknaden i stort sett varje vecka pratade om vilka länder som skulle skickas ut ur valutaunionen. Men det blev inget "grexit" till exempel. Valutaunionen höll ihop och har faktiskt blivit starkare.
"Vi är ju hela svenska folkets kapitalförvaltare. Det tycker jag är väldigt coolt", säger Kristin Magnusson Bernard om tjänsten som vd för Första AP-fonden.
I augusti lämnade du jobbet som Sverigechef på Nordea Market för att bli vd för första AP-fonden. Vad fick dig att ta det steget?
– Vi är ju hela svenska folkets kapitalförvaltare. Det tycker jag är väldigt coolt. Vi har hand om mycket pengar. Vi har mycket ansvar. Men vi är en ganska platt organisation, vi är knappt 70 anställda här. Det innebär att när vi vill göra förändringar har vi ganska stora möjligheter att göra det. Kombinationen av frihet under ansvar och mycket ansvar är jättespännande.
Som tonåring såg du svårigheter i att tjäna pengar som musiker. Nu gick du in med en månadslön på 354 000 kronor. Var pengarna viktiga för dej när du tog jobbet?
– Det var inte avgörande. Men det är klart – det är ju ingen nackdel.
Efter att anställningen blev klar nämnde fondens styrelseordförande ditt "starka engagemang och förståelse för hållbarhet". Hur yttrar sig det?
– Det gäller både i stort och i smått. Nu har ju klimatfrågan varit mycket i fokus. Det är ju inte något som finansmarknaderna traditionellt har sysslat med. Man kan ju säga att det är en stor risk – eller en stor kostnad – där ute som man inte tagit hänsyn till. Nu börjar man vakna och upptäcka att det inte bara är möjligt att ställa om i en bättre riktning utan att man faktiskt även kan tjäna pengar på det. Att få vara med mitt i den förändringen är superspännande. Sedan är det förstås så att om vi inte gör något åt klimatfrågan är det framtida generationer som kommer att få betala för det. Och när man både har barn själv och jobbar i en verksamhet som har ansvar långt framåt blir det väldigt motiverande.
Den här frågan ställer jag inte bara för att du är kvinna: Är det inte svårt att kombinera ett så ansvarsfullt och krävande jobb med att ha en ettåring hemma?
– Nej, jag tycker inte det. I vårt team fokuserar vi både på resultat och att alla ska trivas ihop. Vi är ganska många som har både småbarn och andra åtaganden i livet som kräver tid. Vi inser nog allihop att man ska kunna ha sitt liv och trivas med det för att kunna prestera på jobbet. Det innebär att det finns en flexibilitet och att alla är toleranta med att det kan trilla in ett barn under videomötena.
Nu är ju du ganska ny på jobbet. Men hur har pandemin påverkat fondens arbete och placeringar?
– Det som är spännande är att vi har fått igenom svåra saker som vi kanske inte hade gjort annars. Det är ofta så vid kriser. Antingen låser man sig eller annars genomför man saker man inte trodde var möjliga innan. Vi har gjort stora förändringar både i hur vi placerar pengar och hur vi organiserar oss. Styrelsen och fonden har kunnat fatta svåra beslut som gjort att vi kunnat ta större steg än många andra år inom flera områden som avkastning, kostnadseffektivitet och hållbarhet.
Kan du vara mer konkret?
– Vi har länge tänkt att när tillfället är rätt vill vi köpa mer aktier. Det har vi gjort och då sålt av andra saker. Det har gått väldigt bra. Dessutom beslutade vår styrelse i slutet på förra året att avinvestera i fossila bränslen. Och det har visat sig att det var ett bra år att göra det. Det har gått bra både resultatmässigt och har dessutom lett till att vi fått med oss mycket kunskap för framtiden om hur våra portföljer fungerar.
Varför har börserna världen över inte reagerat mer negativt under coronakrisen?
– Det här är ju en väldigt orättvis kris där vissa sektorer, till exempel service, hotell och restaurang, drabbas hårt medan andra som verkstadsindustrin är ganska oberörda eftersom varuhandeln har varit fortsatt opåverkad. De hårdast drabbade sektorerna har liten vikt på börsen. Det är få av de företagen som är börsnoterade. De sektorer du ser på börsen är de som klarat sig bra och där stödpaket också nått fram.
Vad väntar Sverige och världen efter pandemin?
– I närtid tror jag vi alla längtar efter ett vaccin. Längre fram tror jag det finns mycket lärdomar vi kan ta till oss. Vi blir sårbara i vissa lägen. Vi har så liten beredskap och så lite extra utrymme på många områden, som exempelvis skyddsutrustning. Jag tror att vi får se en rörelse mot mer hemmaproduktion som en försäkringsmekanism. Länder kommer att välja att inte lägga all produktion utomlands. Och så förstås den nya stora, spännande frågan om vi kommer att börja jobba mer hemifrån. Jag tror personligen det.
När ni placerar fondens pengar, hur tänker ni kring avkastning kontra etik?
– Vi investerar ju åt hela svenska folket och det finns ett spektrum av åsikter mellan olika människor och även mellan generationer bland annat när det gäller hur stora risker vi ska ta. Äldre vill ofta se trygga placeringar, yngre vill att vi tar större risker. Vi jobbar mycket med att det ska bli rättvist och bra för alla.
En granskning som Svenska Dagbladet gjorde tidigare i år visar att AP-fonderna investerar miljarder i skatteparadis som svartlistats av EU. Hur tänker du där?
– Svartlistningen togs bort. Det här handlade om Caymanöarna och att det tidigare i år dök upp frågetecken om de uppfyllde EU:s krav. Då pausade vi alla nyinvesteringar där. Sedan kom EU fram till att det var okej och att de brister som fanns hade åtgärdats. Men vi är ändå väldigt försiktiga framåt för det finns upplägg där som kan tyckas vara tveksamma och som dessutom är väldigt svåra att förstås sig på. Och är det svårt att förstå sig på ska vi vara försiktiga.
Det finns väl en gråskala – även om de inte är svartlistade?
– Ja. Och det är inget specifikt för Cayman. Det finns sådana upplägg även i delar av euro-området där man kan göra skatteupplägg som vi inte tycker är lämpliga – även om de är lagliga.