En höjning av hundskatten skulle, enligt 1923 års besparingskommitté, medföra att antalet hundar minskade, vilket skulle glädja varje vän av hygien då hundarna förorsakade smuts, smittofara och otrevnad.
Vår stad
Kommittén granskade alla budgetens utgiftsposter. I sin slutrapport konstaterade herrarna att den största möjliga besparingen var att fullmäktige själva noga övervägde nya anslagskrav. Dessutom borde antalet tilläggsanslag under löpande verksamhetsår begränsas.
Kommittén presenterade även idéer på att låta andra ansvara för olika utgifter, bland annat föreslog de att Westman-Wernerska stiftelsen skulle svara för anslaget till Fornminnesföreningen och att Stiftsbiblioteket skulle belastas för bidragen till Godtemplarnas och ABF:s bibliotek.
Kommittén menade också att stadens affärsdrivande verksamheter borde sammanföras till en enda organisation. Det skulle möjliggöra besparingar inom såväl administration, lokaler som inköp.
Herrarna anmärkte även på att stadens förvaltningar inte följt 1929 års beslut om samordning av inköp. Vidare ansåg de att upphandlade tjänster var onödigt dyra och tjänstemännens löner liksom rese- och traktamentskostnaderna för höga. Vid lokalresor borde tjänstemännen åka buss. Herrarna menade också att en rad tjänstemän hade sidouppgifter som tog kraft från deras ordinarie arbete.
Förslagen från 1933 års besparingskommitté möttes av så mycket kritik att, den ansvarige tjänstemannen, stadskamreren Ernst Tolf, föreslog stadsfullmäktige att låta hela ärendet bero.
Reaktionerna från verksamhetsföreträdarna var kraftiga. Besparingar var minsann redan vidtagna och de arbetade kostnadseffektivare än kollegor i andra städer. Gasverkets företrädare sade att de redan genomfört effektiviseringar och lokalkostnaderna kunde inte minskas. Det var också omöjligt att samordna inkassering och avläsning med Elverket. Det sistnämndas ordförande basunerade ut att affärsverksamheterna måste få drivas som företag.
När fullmäktige i februari 1935 behandlade ärendet var tonläget högt. Resultat blev dock att inte ett enda av förslagen antogs.
Även under lågkonjunkturen på 1920-talet tillsatte fullmäktige en besparingskommitté. Dess fem herrar inledde 1923 arbetet med att via lokalpressen efterlysa allmänhetens besparingsförslag. Inte ett enda förslag lämnades.
1923 år kommitté menade att det var svårförklarligt varför kostnaderna för folkskolorna under de närmast föregående tio åren nästan tredubblats. En delförklaring var ökad lärartäthet och nya lokaler.
Kommittén föreslog själv att antalet folkskollärare kunde minskas då deras antal på 10 år ökat från 71 till 90 samtidigt som antalet elever minskat med 23. Även inom poliskåren fanns en besparingspotential. Om patrulleringen effektiverades och utrustningen förbättrades skulle färre konstaplar krävas.
Den av stadsfullmäktige 1923 tillsatta besparingskommittén ansåg att stadens poliskonstaplar kunde minskas om patrulleringarna inte följde samma schema varje dag. Fotot visar poliskåren några år senare.
Inte heller denna kommittés förslag ledde till några besparingar.