Att dubbelmordet 2004 nu har klarats upp gläder honom mycket.
– Det här är lite som vårt lokala Palmetrauma, en händelse att spekulera i, prata om och tänka på, säger han.
Att det nu visar sig att mördaren har gripits i Linköping är något Håkan Wasén inte riktigt hade föreställt sig.
– Nej, min teori var nog en tillfällig förbipasserande. Det är ändå oerhört svårt att gömma sig i 16 år. Är man så sjuk som den här personen måste ha varit, det var ju ett ofattbart våld mot pojken, och sedan ha klarat att kunna leva kvar här. Det är svårt att förstå att det är så det har varit, säger han.
Han drar parallellen till dubbelmordet i Mantorp, där en ensam person mördade, för honom, två okända personer, och säger att dubbelmordet på Åsgatan är en liknande händelse. Bara med skillnaden att Mantorpmorden klarades upp snabbt.
Däremot tror han inte att alla är lika förvånade över att mannen nu gripits.
– Någon eller några i hans närhet måste ha vetat hela tiden, säger han.
Dubbelmordet har utretts i 16 år och fick sin lösning tack vare dna-släktforskning. Något som verkligen intresserar en hängiven släktforskare som Håkan Wasén. Han deltog själv i en kurs i dna- släktforskning för inte så länge sedan som leddes av Peter Sjölund, som är den som samarbetat med polisen i det här fallet.
Att dna-släktforskning kommer att bli etablerat sätt för polisen att jobba på, det är en självklarhet för Håkan. Han tror på att ny teknik, förr eller senare, kommer att lösa många brott, inte bara detta.
– Nu fick man tillgång till företaget Family tree dna, men hade de inte gått med på det, hade det kanske varit kört. Den här gången. Man kan ju inte topsa varenda människa i ett land.
Håkan Wasén var en av de få, som etablerade kontakt med familjen Ammouri. En kontakt som upprätthållits under åren.
Trots den outtalade regeln att låta familjen sörja i fred så bestämde sig han och kollegan, fotografen Peter Jigerström, för att gå till familjens vaka för Mohammed Ammouri.
Så här 16 år efteråt säger han att det kan ha varit det bästa han gjort under sin långa reporterkarriär.
– Vi trodde vi skulle bli utkastade. Istället blev vi välkomnade med en sådan värme för att vi kom och på det sättet ärade pojkens minne och visade familjen respekt. Det är ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma.