Skarven kan vara Sveriges minst omtyckta fågel. Bland anklagelsepunkterna finns att den stör fisket och förstör miljön med sin frätande, ammoniaktäta spillning. Därför framförs ofta krav om att skarvpopulationen ska minska.
En hängiven skarvmotståndare är Linköpings kommunalråd Muharrem Demirok (C) som i en uppdatering på Facebook bland annat skriver: "Skarven orsakar stora problem i Linköping och skyddsjakten måste öka. Vi vill se skarpa mål och föreslår minst en halvering av beståndet till 2030. Alliansen har avsatt medel för att hantera detta och kommunen kan ombesörja en ökad skyddsjakt."
Länsstyrelsen arbetar just nu med en förvaltningsplan för skarv, och det är där Demirok vill se de "skarpa målen". I egenskap av samhällsbyggnadsnämndens ordförande skriver han i ett remissvar till länsstyrelsen:
"Linköpings kommun föreslår att Länsstyrelsen i Östergötland på samma sätt som Länsstyrelsen i Stockholm i sin förvaltningsplan gjort, kopplar konkreta åtgärder till målen. I Stockholms skärgård finns ungefär lika många bon som i Östergötland, dvs 6 000–7 000 år 2019 och i Stockholms läns förvaltningsplan är intentionen att det ska finnas max 3 000 bon år 2030."
Det verkar svårt att komma dit, för utöver fiender har skarvarna även högt placerade beskyddare. Viktigast bland dessa är EU. I EU:s fågelskyddsdirektiv skyddas skarven tillsammans med andra europeiska fåglar. Det gör att skarvarna bara får jagas och dess ägg plockas eller förstöras på vissa särskilda villkor, främst för att skydda fiske. Det är länsstyrelsen som delar ut tillstånd till skyddsjakten. Men en jakt bara i syfte att minska mängden skarvbon är inte möjlig för någon länsstyrelse att stödja.
Frågan är hur siffran 3 000 bon i Stockholms förvaltningsplan ska tolkas. Är det ett "skarpt mål", något man utfäst sig att komma ner till? Inte enligt Paula Jonsson, vilthandläggare och skarvansvarig på länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt henne är siffran "en målsättning, en viljeinriktning", och man kommer inte att dela ut fler jakttillstånd om man verkar ha svårt att nå siffran.
Och Jim Forsberg, ansvarig för skarv på länsstyrelsen i Östergötland, tycker inte att det är lämpligt att sätta någon siffra alls.
– Stockholm har ju inte heller satt något konkret mål. Deras mål är likvärdiga våra mål kan man säga. Det går hursomhelst knappast att sätta upp några siffror eftersom skarven rör sig över väldigt stora områden. De har ett internationellt levnadsmönster, kan man säga. Det finns ingen lokal skarvpopulation, de bara mellanlandar här, och därför blir det svårt att sätta någon numerär.
Muharrem Demirok kommenterar:
– Jag förstår också att fåglar flyttar på sig – det är liksom lite av konceptet med fåglar. Men deras bon finns på vissa platser. Man kan tycka vad man vill om Stockholms siffra, men den finns där och det är bra. I Östergötland har man tidigare pratat om 1 000 skjutna skarvar per år. Nu finns ingen siffra alls med i den föreslagna förvaltningsplanen. Det gör att beskeden om beviljad eller avslagen skyddsjakt inte blir förutsägbara, och det är inte bra.
– Det övergripande problemet här är att om vi inte hanterar skarvfrågan rätt nu så kommer det att bli infekterat framöver. Det måste vi undvika och därför måste förvaltningsplanen vara hållbar på sikt.