– Det hela kändes helt absurt, säger Susanne Vistby, Gerds dotter.
Gerd klarar sig helt utan hjälp i vanliga fall. Men under sommaren uppkom ett akut behov av hjälp och stöd eftersom Gerd led av psykisk ohälsa. Via vårdcentralen fick Susanne och hennes mamma veta om möjligheten att få komma till ett korttidsboende.
– Där skulle hon kunna få hjälp med stöttning och få till rutiner och dessutom träffa folk. Vi fick veta att det fanns aktiviteter och en massa bra saker, säger Susanne.
I vanliga fall är det hon, hennes man och två söner som hjälper Gerd när det behövs. Men nu blev det för mycket för familjen att hantera. Susanne fick besked om att hennes mamma fått en korttidsplats på boendet Attendo Vikingstad och blev positivt överraskad över att det gick så snabbt.
Mamma Gerd var överens med familjen om att det kunde vara bra att få hjälp att få lite balans i tillvaron, så hon ställde in sig på en tillfällig flytt.
En torsdagskväll kom Gerd till boendet i Vikingstad. Susanne berättar att det tog ett tag innan någon uppmärksammade dem, de stod och väntade med sina väskor ett tag.
– Men till slut kom en undersköterska som var mycket vänlig. Jag vill verkligen säga att det inte är något fel på personalen. De var jättesnälla alla. Men de kan väl inte vara på alla ställen samtidigt, säger Susanne.
Men sedan kom kallduschen. Undersköterskan förklarade att Gerd inte kunde få något eget rum. När Susanne protesterade och sa att de blivit lovade detta, så suckade undersköterskan och sa att hon blev så arg på kommunen som lovade något de inte kunde hålla.
– Sedan sa hon att mamma skulle dela med en man. Då var vi färdiga att vända i dörren och åka hem.
Förvåningen var total.
– Ja, jag tyckte det var mycket konstigt. Men jag hade inget val, säger Gerd.
Gerd placerades i en så kallad dubblett. Ett sovrum, en toa, ett litet kök och ett vardagsrum. Det var i vardagsrummet man ställt Gerds säng. Någon möjlighet att stänga om sig hade hon inte.
– Jag tyckte ärligt det såg förfärligt ut. Slitet och sjaskigt. Soffan var fläckig och dammig och under soffan låg det dammtussar, nej det kändes inte bra, säger Susanne.
Men Gerd bestämde sig för att stanna. Hon fick också kvällsmat, som hon tyckte var jättegod. Susanne åkte hem.
Vid lunchtid på fredagen ringde hon sin mamma.
En gråtande Gerd svarade. Hon hade ätit frukost i matsalen, men ingen ur personalen hade pratat med henne eller sökt upp henne.
– Jag kände mig mer ensam där än när jag är hemma, säger Gerd.
På lördagen gav hon upp.
– Jag hade rymt om ingen hämtat mig, säger hon.
Susanne säger att hon förstår om personalen har fullt upp, men då kanske inte kommunen ska påstå att det finns aktiviteter och annat som faktiskt inte hinns med.
Någon vårdplan, som ska upprättas skyndsamt, hörde Gerd inte talas om, och inte heller Susanne.
Att inte ha en dörr att stänga om sig, det trodde inte Susanne att det förekom längre. Hon skakar på huvudet och säger att hela situationen är helt absurd.
Mammans säng låg också så placerad att hon tittade rakt på toalettdörren och blev alltså störd varje gång den andre personen behövde gå på toa. Personen hade också besvär som krävde insatser av personalen.
– Allt det här tvingades mamma att lyssna till och bli en del av. Det är ju kränkande både för honom och henne, säger Susanne.
Upplevelsen har fått dem alla att fundera över hur samhället tar hand om sina gamla. Susanne tycker att hela boendet såg slitet och lite sjaskigt ut. På den lilla uteplatsen utanför låg det bara fågelskit på plattorna och i ett hörn stod en kruka med en växt som sett bättre dagar.
– Det behövs så lite för att få saker att se trivsamma ut, som att det är rent och kanske en liten blomma, säger hon.
Maten upplevdes också som torftigt, bortsett från kvällsmaten första dagen, som var väldigt god. Efter det var katastrofalt, tycker Gerd.
– Det var chokladpudding till dessert en dag, men utan vare sig en gräddklick eller frukt. Bara en brun sörja i en skål. Jag frågade vid ett tillfälle om det fanns någon kaka till kaffet, men fick svaret att det inte hade det, inte ens att köpa.
Susanne skakar på huvudet.
– Är det så här vi ska behandla våra gamla? De som har byggt upp hela vårt välfärdssamhälle, är de inte värda mera på ålderns höst? Min mamma har jobbat och slitit i hela sitt liv. Är det här tacken? Jag vill bara gråta när jag tänker på det, säger hon.