Hem med själ och hjärta - se bildspelet här
För 1,1 miljon (trots budgivning) har familjen Pettersson-Udd fått en drömkåk, bara ett stenkast från Linköpings centrum. Till och med närmare city än vad fyra gånger dyrare hus i Hejdegården nyligen kostat.
Många, många kom till visningen för ett år sedan och familjen trodde inte på allvar att den gamla missionskyrkan skulle bli deras. Dessutom var de själva egentligen inriktade på en lägenhet efter att ha renoverat ett gammalt ålderdomshem på 650 kvadratmeter i Överum under tio år.
Många presumtiva kyrkägare blev dock avskräckta av såväl badrum som kök, och såg tusenlapparna sväva iväg när de omedelbart skulle vara i behov av renovering. För Lars Pettersson är sånt att betrakta som mindre intressanta detaljer. Hur charmigt och ombonat ett hem blir har väldigt lite med köksluckornas födelseår att göra. Och att allt ska vara så in i norden funktionellt nu för tiden - hur trött är man inte på det mantrat? Dessutom gillar Lars och Carina 60-talsstuket i sitt kök, möjligen ska luckorna få nån annan färg än ljusblå över sig framöver.
Carina är psykolog och på sitt arbete när vi kommer, så henne får vi aldrig träffa. Hennes man har något av klurande Gubben Pettson över sig när han visar runt i sin kyrka. Aningen disträ, men den försigkomne sonen tycks vara luttrad och rycker ideligen in som ciceron i fars ställe.
Lars "Fuskar-med-allt-möjligt" Pettersson Udd är konstnär, än så länge relativt okänd för de flesta Linköpingsborna. Men förmodligen inte så länge till. Redan är han i full färd med att smycka ett nybyggt handikappboende med målerier och skulpturer, och framöver tänker han sig utställningar i det egna hemmet - den stora kyrksalen är som gjord för vernissage.
Hopprep och rattmuffarUtan att på något vis vara insatt i konstnärers "normala" arbetstakt tycks Lars vara en produktiv man.
Överallt, överallt trängs hans föreställande målningar (d v s betraktaren begriper vad som avbildats) och skulpturer. Lera, plast, sten, trä - och så en särskild kärlek till "återvinningskonst". I en skulptur dyker ett spräckt gammalt hopprepshandtag upp, i en annan en vältummad rattmuff.
Bakom familjens vägg med allehanda sparade småpryttlar, fastsatta i cement, ligger många timmars jobb och sonen Gustav, 11 år, minns suckande hur han slet för att få till en snygg symmetri på sin del av väggen. Jippie! tänker jag, konst-analfabet som på sin höjd -- och med möda -- kan åstadkomma en streckgubbe. Här finns en lätt idé att sno. Hemma har jag drösvis med lådor och skålar, fulla av små till synes obetydliga ting som jag inte haft hjärta att kasta. De ska naturligtvis upp på en vägg!
Kyrksalen husets hjärtaHusets hjärta är förstås, nu precis som då, förlagt till den stora kyrksalen. Men den "scen" som förr var vigd åt prästen och hans predikstol är nu en plats för Gustav och Petrea, 8 år, att öva sig inför framtiden.
Gustav drömmer om en skådespelarkarriär (men jag tror han kommer att gå i sin fars fotspår) med inriktning på musikalartisteri. Och Petrea, familjens bokstavliga yrväder, är en hejare på gymna-stik. Glatt och med stor koncentration visar hon upp sina färdigheter i att hjula över hela salen. Fast tjäna sitt levebröd, det ska hon göra som polis. Så möjligen kan scenen också få fungera som brottsplats framöver.
Husets hjärta - kyrksalen - innehåller förutom barnens estradplats fyra egna kammare. Tv-hörnan, rese/vilohörnan, musikhörnan och matsalshörnan. Det är inga problem med akustiken. Alla familjemedlemmar kan pyssla med sitt, i ett och samma rum, utan att störa varandra. Och eftersom hela familjen har en sådan grundmurad kärlek till gamla ting råder en behaglig harmoni.
Det är näst intill hopplöst att ta sig fram i detta hus! Verkligen inte för att det är rörigt, utan för att besökaren vill stanna upp och skärskåda ting ideligen. Gamla, spännande, knäppa, dramatiska, humoristiska, underfundiga ...
Gråsugga i marsipanDet gamla garaget håller som bäst på att omvandlas till ateljé. Här finns det grejer! I en låda ligger till exempel fem marsipanskulpturer. De utgör förslag till parkkonst. Enebyparken i Norrköping ska smyckas och barnen tyckte att pappa kunde tillverka sina prototyper (groda, gråsugga, padda, nyckelpiga och svampar) i just det för konst udda materialet marsipan. För att få övning och därigenom kunna satsa på en framtid som konditor i fall det går åt skogen med konstnäreriet.
Det har jag mycket svårt att tänka mig.