Om man korsar ån och går genom parken som omger Lunnevads folkhögskola, så kommer man till byggnaden som heter Bildhuset. Det är här konstlinjen håller till.
Eleverna är utspridda lite överallt, upptagna med ansökningsprover till andra skolor och med att avsluta det sista inför utställningen som om bara ett par dagar öppnar på Galleri Vända sida i Linköping.
– Det är lite nerver här nu, förklarar Stina Hallgren, lärare i keramik och skulptur, när Paus besöker skolan något mer än ett dygn före deadline.
Men utställningen är inte det enda som stör lugnet. Stina berättar att flera av andraårseleverna saknas i dag – de har åkt för att hälsa på en klasskamrat som blivit svårt sjuk i cancer.
Nyfikenheten väcks
I keramiksalen hittar vi Tess Cahulogan, 34. Hon visar upp en fyrkantig platta föreställande ett tygveck – en övning ettorna fått göra för att lära sig gjuta i betong. Innan Tess kom till Lunnevad höll hon mest på med måleri, men nu är det i första hand keramiken som fångar hennes intresse.
– Skaparlusten och nyfikenheten väcks till liv av att gå här och jag har utvecklats mycket, säger hon.
Elevernas åldrar varierar kraftigt – de äldsta är en bit över 60 medan de yngsta kommer direkt från gymnasiet. Ulla Lundemo, 65, är byggnadsingenjör men har haft måleriet som hobby i 20 år. När hon kom in på skolan valde hon att gå i pension. Att en del av hennes klasskamrater är i 20-årsåldern är inget hon tänker på.
– Alla är så mysiga och trevliga, och vi är några stycken som är lite äldre.
I grafiksalen visar Ulla upp en rad grafiska tryck som hon gjort, med helt olika metoder. Det är det första läsåret går ut på – att testa olika tekniker. Färglära är också en viktig del.
Andra läsåret får eleverna egna arbetsplatser och mycket mera frihet, om än med förhoppningen att de ska kunna skapa något man kan ha nytta av.
– När man går här ska man få en överblick och veta vilka tekniker som finns. Hittar man något man gillar så får man söka andra vägar att gå vidare sen, säger Lars Hoffsten som är grafiklärare.
Han vill att eleverna ska lära sig teknikerna, för att sedan glömma bort dem – det är då det blir som bäst, menar han.
– Tekniken är inget självändamål, den ska sitta i ryggmärgen så att man kan fokusera på bildens kvalité i stället.
På grafikkursen finns det möjlighet att experimentera med olika material och det är fritt fram att hitta på egna tekniker.
– Det enda villkoret är att jag får höra idén först så att ingen kommer till skada, säger Lars och berättar om en elev som ville skapa ett grafiskt mönster genom sprängning. Det var helt okej, så länge det skedde utomhus.
Självporträtt
Nelly Riddarhaage, 20, har gjort ett självporträtt där hon kombinerat två grafiska tekniker – mjukgrund, för att ta fram linjer och konturer och så aquatint, för att få fram gråskalor. Nelly är en av dem som började på Lunnevad direkt efter gymnasiet.
– Efter det här vill jag jobba ett tag – på ett vanligt jobb – och få perspektiv på livet, säger hon.
Ute i korridoren hjälps Karin Kytökangas, 23, och Simon Sjöholm, 21, åt att spänna upp en av Karins akrylmålningar på en ram av trä. Precis som många andra har de väntat till sista minuten med att rama in sina alster. Karin tycker det är svårt, men Simon har lärt sig tekniken rätt så bra. När duken väl är på plats inser de att det lyser vitt ett par centimeter utmed ena kanten.
– Det får jag måla i i kväll, säger hon.
Motivet är inspirerat av filmjölksförpackningar och Karin har gjort två snarlika, fast med helt olika färgställningar. Dessa, samt en tavla med ett torn av staplade kakaopaket, är hennes bidrag till utställningen. Hon tycker om geometriska former och de ska helst vara fartfyllda.
Karin och Simon har varit ett par sedan första året och har sina arbetsplatser bredvid varandra.
– Det är bra, för då kan vi fråga varandra om råd hela tiden, säger de.
Simon målar också med akrylfärg, fast på trä. Han har gillat serier ända sedan han var liten, nu har han hittat ett sätt att använda det i konsten. Det gemensamma för de flesta av hans tavlor är att en del av motivet sticker ut ur bilden och gör den tredimensionell.
– Det är skitkul. Innan försökte jag alltid måla så realistiskt som möjligt, men jag var trött på det så det är skönt att bara släppa det och få leka lite i stället, säger han.
Inspiration och stöd
Innan Simon började på Lunnevad trodde han att alla skulle jämföra sig med varandra hela tiden, och se varandra som konkurrenter. Så blev det inte alls.
– Man blir bara inspirerad, och alla hjälper varandra. Vi har haft ett väldigt stöd från lärarna också. Jag undrar hur det kommer att kännas när vi slutat här och inte har det längre, säger han.
Simon och Karin planerar att öppna en ateljé tillsammans med två andra klasskamrater, och om Simon fick välja skulle de även bo i kollektiv.
– Jag hoppas att det blir av. Det skulle kännas så tomt att inte få jobba med det här nu när jag vet att det är det jag vill göra, säger Karin.
De brukar ligga vakna om nätterna och tänka på framtiden – oroa sig och prata om hur det kommer att bli.
En liten bit från deras gemensamma skaparhörn sitter Hobbe Strömberg, som också sökte sig till konstskolan direkt efter gymnasiet. Han målar helst i akvarell och har just nu ”en sån där livskris som man får när man är 20 år gammal”.
– Så jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv, förklarar han.
Illustratör eller grafisk designer är tänkbara mål, men först ska Hobbe sommarjobba på Kolmårdens djurpark.
– Sen får jag se om jag söker skolor direkt eller tar ett sabbatsår – det kan ju vara bra att få lite livsperspektiv, säger han.
Karin, Simon och Hobbe representerar tre helt olika stilar. Så brukar det vara med eleverna på Lunnevad, menar Stina Hallgren.
– Men det de flesta har gemensamt är att de gärna kombinerar varma och kalla färger. Det är då det blir intressant, när det finns kontrast – Cezanne är vår husgud, säger hon.
Fotnot: Utställningen pågår till och med 15 maj, på Galleri Vända sida i Linköpings stadsbibliotek.