I Linköping finns nu en hel del nyanlända, och viljan att hjälpa dem är stor. Det som tycks ligga närmast till hands för flest Linköpingsbor är att gå igenom garderoberna för att samla kläder att avvara. Många tar också lite större initiativ till klädinsamlingar – i veckan var det Stångåstadens tur att ordna en insamling i samarbete med Röda korset.
På kommunen börjar givmildheten dock bli svårhanterlig. Bland annat för att kommunen inte har någon egen klädinsamling. I höstas ordnade man en intern insamling av kläder bland de kommunanställda, något som spred sig och sedan ledde till missförståndet att det fanns en lokal dit det var välkommet för allmänheten att lämna kläder, leksaker och annat. I stället har man hela tiden hänvisat till hjälporganisationernas insamlingar.
– Det är inte jättestort tryck på att hämta ut kläder, säger Karin Linkhorst, som är ”ansvarig för samverkan med idéburen sektor” på Linköpings kommun.
Ensamkommande barn och ungdomar får hjälp med kläder av personalen på boendena, och Migrationsverket har ansvaret att fördela medel till alla vuxna att köpa vinterkläder. Där räcker dock inte alltid vare sig tiden eller medlen till, så då kan det finnas behov av kläder. I Linköping handlar det dock främst om de två så kallade akutboendena, och där finns nu rejäla lager.
– Det kan vara någon speciell storlek som fattas, men det finns jättemycket kläder som det inte finns behov för, säger Karin Linkhorst.
Kanske är det så att Linköpingsbornas behov av att ge är större än de nyanländas behov av att få. Karin Linkhorst och andra Corren pratar med är dock försiktiga. De är väldigt tacksamma för människors hjälpvilja och vill inte dämpa den. Det är också så att det kan finnas behov, men hos människor som inte nås av informationen att det finns kläder att hämta, eller tycker att det är svårt att ta emot av andra skäl.
– En del flyktingar har eget boende, och de vet inte att det finns kläder. Och många har varit väl bemedlade i sina hemländer och då är steget långt att ta emot allmosor, säger Karin Linkhorst.
På lagret i Stadsmissionens butik i Tornby finns det mängder av kläder – i högar, i kartonger och upphängda på galgar. Uridea Agoli, Feras Feres och Pia Lilja sorterar, prissätter och tar bort de plagg som är alltför fläckiga eller noppiga för att sälja.
Kläderna är till för försäljning i butiken, där pengarna går till Stadsmissionens hjälpverksamhet. Där är behovet fortfarande stort, men klädinsamlingen till flyktingar tvingades man pausa strax före jul, just för att organisationen varken har logistik eller personal till att organisera alla kläder som människor lämnar in.
– Det finns en välvilja att skänka. Men det är när vi ska ordna allting och dela ut kläderna som det blir svårt. Och det pågår ju insamlingar överallt, säger verksamhetsledaren Pia Lilja.
Många som lämnar kläder har specifika önskemål om att de ska gå till just nyanlända flyktingar, och det är där det blir svårhanterligt. Kläder till försäljning i hjälporganisationernas second hand-butiker är fortfarande starkt efterfrågade, och Stadsmissionen har fortfarande klädutdelning till behövande Linköpingsbor, men då ingår även EU-migranter och andra Linköpingsbor utan ekonomiska möjligheter.
– Det bästa sättet att hjälpa just nu är att man handlar i butiken. Då går pengarna in i verksamheten och därmed till de mest behövande och svaga i samhället som inte har råd att köpa kläder. Sen tror jag att det kan förändras inom en snar framtid, säger Maria O’Hara, verksamhetschef för Stadsmissionens butiker.
Karin Linkhorst har tagit emot även andra idéer på hjälp som inte riktigt motsvarar behoven.
– Några ville anordna soppkök eller matutdelning, och det har det ju aldrig varit behov av till just den målgruppen. Det kanske har funnits i Malmö eller Stockholm där människor sovit ute, men hit har det inte kommit några busslaster med flyktingar utan någonstans att bo.
Den som vill hjälpa via kommunen bör i första hand anmäla sig som god man eller familjehem. Men det är så klart betydligt större åtaganden än att skänka kläder.
– Att ge kläder är bra för den som inte har tid eller pengar, men man kanske inte ska se kläder som bortkastade för att de inte hamnar hos en flykting.
Har du andra förslag på vad Linköpingsbor som vill engagera sig kan göra?
– Man kan lära nyanlända svenska, till exempel. Boenden för ensamkommande vet jag har lärare som stöttar upp eftersom det kan vara en viss väntetid innan de får börja i skolan. Några bakar och lagar mat med dem. Det finns olika lösningar tillsammans med föreningslivet.