På "tåget" - så kallas det fast det bara består av en enda motorvagn - gäller andra lagar än i landsvägsbussarna. För det första har de rutinerade resenärerna sina egna revir ombord. För det andra tar de av sig ytterkläderna, det vill säga de som är över 20.
Den här turen, som avgår 6.39 från Kisa, kallas "skoltåget" och fylls till hälften av gymnasister. Drygt en timme tidigare går "Saabtåget". Två minuter sena lättar vi i riktning Linköping. Det räknas som godkänt. Stamkunderna är luttrade. Så sent som för en vecka sedan kom tåget inte alls. Det hade fastnat redan i lokstallet.
Men när sådant händer är Kustpilen en räddningsplanka. Då stannar detta moderna vrål-åk vid de hållplatser norr om Rimforsa som den normalt susar förbi i hundra knyck.
Eller som konduktören förklarade för sina ordinarie passagerare den där morgonen: "Resan tar lite längre tid eftersom vi måste plocka upp folk vid mjölkpallarna, så de slipper åka Komfortkometen i dag".
Komfortkometen. Ett ironiskt öknamn med visst fog för sig. Hastigheten är inte fantastisk, men å andra sidan stannar den där folk vill gå på. Kupéklimatet är allt eller intet: bastuvarmt eller fryskallt. Om man ser en tom fåtölj så beror det antagligen på att den sitter löst. Gardinerna hänger på trekvart och ibland går det inte att öppna ytterdörren när man ska ut.
Men det finns också saker på plussidan. Utsikten (när det inte är kolsvart utanför rutorna). Och den viktiga information som kan inhämtas genom att tjuvlyssna på samtalen i vagnen.
I höst har det handlat mycket om trafikens vara eller inte vara. Visst blir folk förbannade när de blir stående i Hjulsbro för att vänta in ett sent godståg från Västervik, men tåget är ändå alltid tåget.