Det finns runt 13 000 utbildade kockar i Sverige.
Om ett år är Petter Johansson en av dem.
-- Då ska jag bli årets kock-elev, säger han segervisst.
Och det kan nog behövas såväl tävlingsgeist som gott självförtroende då… För konkurrensen är stenhård och Petter är inte den ende kockeleven i Sverige som insett att en fin utmärkelse smäller högt när man ska etablera sig i ett yrke som gått från ”smörgåsnisse” till något väldigt coolt.
-- Det finns otroligt många duktiga kockelever, men märkligt nog är det nästan bara killar som vill tävla. Det är synd, tycker Petter.
Å andra sidan minskar det ju konkurrensen en smula…
Det är inte helt lätt att intervjua Petter. Det beror inte på att han är ointresserad av att berätta, utan på att han tycker det är ovant att prata så mycket samtidigt som logistiken ska flyta vid kastrullerna. Han viner fram mellan spis och arbetsbänk, mellan kylskåp och ugn. Hela tiden med sammanbiten min. Men han är inte grinig -- bara mycket koncentrerad.
Jag får sköta grovjobb som lökhackning och diskning, och Petter avslöjar att det enda som en kock aldrig någonsin överlåter åt någon annan är själva uppläggningen. Den är pricken över i och synnerligen viktig.
Att Petter skulle bli kock bestämde han redan i 10-årsåldern, men exakt varför minns han inte. Sedan dess har önskelistorna till jul och födelsedagar varit enkla att göra: köksattiraljer och åter köksattiraljer.
Så nu står han här i Correns restaurangkök med en handgjord knivväska i körsbär, med monogrammet inristat utanpå, och en uppsättning knivar som gör åtminstone mig gurkgrön av avund. I bakfickan har han en pincett och en palett (s k plättvändare), ur den medhavda väskan trollar han fram en pipsil och riktigt häpen blir jag när han plötsligt står med en egen gasbrännare i näven. (Senaste julklappen som man använder till att t ex smälta ost med. ”Men visst, det går ju väldigt bra att smälta ost i ugnen också…”).
-- Jag håller med om att knivväskan är lite överdrivet. Men eftersom jag bergsäkert vet vad jag vill syssla med så tyckte jag inte att det var slöseri med pengar. Dessutom påstås det att man måste ha egna knivar om man vill jobba utomlands.
Har du skurit dig många gånger?
-- Ja, 36 gånger faktiskt. Så att det blöder alltså. Jag har räknat från när jag började skolan.
Okej, när vi ändå är inne på siffror. Hur mycket gick du upp i vikt av att börja din kockutbildning?
-- Sju kilo på några veckor. Jo, det är sant, flinar Petter och klappar sig på en alldeles platt mage.
Varför envisas förresten så många kockar med att använda stora lass av grädde och smör. Vi blir allt fetare och det finns ju magrare alternativ?
-- Hmmm, nej det kan jag faktiskt inte svara på. Men det kommer nog en förändring.
Petter vill gärna gå det fördjupande fjärde året på utbildningen. Men då sker intagningen från hela landet och det krävs att man har G i alla ämnen. Gastronomin är roligast. Dessutom ingår snabbmat, bartenderutbildning, livsmedelshygien, servering och hotell. Jobbigast är matten, svenskan och engelskan.
Några förebilder bland kända kockar?
-- Mikael Björklund (årets kock 2000) och Rikard Nilsson (”Aspegren mitt i maten”).
Allting ser himla lätt ut när de där mästarna är i farten. Har du misslyckats kapitalt vid spisen många gånger?
-- Uj ja, det hör till om man gillar att experimentera och skapa egna rätter. Efter en restaurangpraktik ville jag göra egen rödlökschutney hemma. Den skulle puttra i kastrull så att vätskan försvann och jag tyckte att jag lika gärna kunde glo på tv under tiden… Efter 5--6 minuter började det lukta konstigt. Kastrullen var full av kol.
Petter vill gärna bli både årets kock-elev och årets kock, även om han respektfullt inser att det finns det väldigt många fler som gärna blir. När skolan är klar hoppas han få jobb på en krog i Linköping. Han har redan praktiserat och delvis jobbat på Harrys, Stångs och Platå.
Sen då?
-- Göteborg vore inte helt fel. Fin stad och färsk fisk.
Och därefter?
-- Ja, till USA vill man ju gärna. Typ den svenskägda krogen Aquavit på Manhattan i New York. På sikt har jag samma dröm som alla andra - en egen krog.
Dröm eller verklighet. Den som lever får se.
Till sist, Petter, vad är egentligen drivkraften. Ära och berömmelse?
-- Nää. Drivkraften är att göra människor glada. Och det blir man ju av riktigt god mat.