"Ida", som egentligen heter något annat, arbetar på en skola i ett av Linköpings socioekonomiskt utsatta områden.
Det är på rasterna "Ida" får jobba som hårdast.
– Killarna leker gängkriminella och låtsas skjuta varandra. Vi hittar knivar och tändare i deras ryggsäckar. Jag har vid flera tillfällen avväpnat elever med järnrör som de är i full färd att använda mot andra barn.
Lärarna väljer självmant att vara ute på rasterna.
– Vi är ute för barnens, men också för vår egen, skull. Händer det saker på rasten påverkar det undervisningen.
Majoriteten av barnen har föräldrar som är födda i ett annat land. Det blir ofta kulturkrockar mellan "Ida" och vårdnadshavarna. Få möten kan genomföras utan tolk.
– Jag upplever att föräldrarna kör med raka puckar med sina barn. Medan vi gullar oss fram och ältar saker.
Det har hänt att föräldrar slåss på parkeringen efter att deras barn bråkat.
– Klart att det försvårar när vi inte kan kommunicera helt med varandra.
"Ida" har tvingats bli tuffare och tydligare för att stävja kaoset i klassen.
– På lärarutbildning pratade vi om positiv förstärkning. Men det funkar helt enkelt inte.
I stället får hon förklara att man kan hamna i fängelse om man gör brottsliga saker eller att föräldrarna kan förlora sitt bidrag om barnen inte sköter sig.
– Det känns fel men fungerar bättre.
Vad gör att du orkar?
– Kollegorna. Och att jag ser en långsam förbättring. Det är lugnare i klassrummet nu än när jag började.