I december förra året upptäckte en kvinna i Linköping en hungrig, jamande katt utanför dörren. Den hade varken halsband eller tatuering i örat. Kvinnan hörde av sig till polisen och anmälde att hon hade katten. Hon att satte upp lappar i området och efterlyste ägaren, men ingen hörde av sig.
I mars beställde hon tid på en djurklinik i Linköping för att få katten veterinärbesiktad och vaccinerad. Vid besöket konstaterade kliniken att katten hade ett chip som informerade vem ägaren var. En veterinär tog handgripligen katten från kvinnan och meddelade att den skulle tillbaka till ägaren.
I ett brev till länsstyrelsen skriver kvinnan att hon blev förtvivlad eftersom hon inte ville lämna bort katten. Hon blev så nedbruten att hon sjukskrev sig i fyra dagar. Kvinnan upplevde att veterinärens bemötande var okänsligt och oprofessionellt. Hon ifrågasätter veterinären och klinikens agerande.
Polisens policy säger att kattägare har tio dagar på sig att höra av sig. Därefter har upphittaren rätt att bli ny ägare.
Eftersom det hade gått över tre månader när kvinnan kom till djurkliniken, borde hon alltså vara den rättmätige ägaren. Samtidigt konstaterar polisen att veterinären inte är en myndighetsperson och har inte befogenhet att ta katten. Veterinären borde ha kontaktat dem.
Men problemen slutar inte där. Polisen kan inte hitta anmälan som kvinnan ringde in från början. Om ärendet registrerats enligt polisens rutiner, hade kvinnan kontaktats efter tio dagar och erbjudits skriva på nya ägandepapper. Dessutom borde polisen ha erbjudit sig att chipkontrollera katten. Då hade inte situationen hos veterinären behövt uppstå.
Polisen säger sig inte betvivla att kvinnan har gjort en anmälan. Dessutom hävdar ägaren att han har polisanmält katten som bortsprungen. Men någon sådan uppgift finns inte heller registrerad hos polisen.
Kvinnan anser att polisen ska lastas och har krävt ett skadestånd på 1100 kronor. Det ska täcka utlägg för mat och tillbehör till katten. Enligt polisen kan de ha brustit i sina rutiner, i så fall är det mycket möjligt att kvinnan får ersättning.
Dessutom ska länsveterinären ta kontakt med djurkliniken och gå igenom deras rutiner för att undvika fel framöver.
Mitt i alla turer lever katten hos sin tidigare ägare.
Polisen kan i efterhand inte gå in och avgöra ägandefrågan. Kvinnan kan välja att driva ett civilrättsligt ärende för att försöka få tillbaka katten.
Hon kan eventuellt driva en rättslig process mot veterinären också. Brottsrubriceringarna kan bli tjänstefel, egenmäktigt förfarande eller olagligt förfogande.
Kvinnan säger till Corren att hon nöjer sig med skadeståndsanspråket.