Vi är i Katarinas arbetsrum på företagsinkubatorn Lead i Mjärdevi. Här har hon både ett vanligt skrivbord med dator och en arbetsbänk med lödpenna och mätinstrument.
– I ett sånt här litet bolag får man göra allt, från sälj och marknad till teknikutveckling och tester, säger Katarina. Sen är det väl arvet från pappa, en bonde kan ju fixa allting.
Katarina visar oss innovationen hon jobbar med. På ryggen på sin regnjacka har hon sytt fast ett exemplar av pumpen som hon och kollegorna i Lunamicro hoppas ska slå igenom stort.
– Pumpen suger upp svetten på insidan av din jacka och pumpar ut den på utsidan. Så länge den är torr så händer inget men så fort det kommer en droppe svett så sluts kretsen och pumpen börjar arbeta.
Är ni en konkurrent till Gore-Tex?
– Snarare ett komplement. Man syr fast våra pumpar på vilka jackor man vill. En sån här pump, som jag sytt fast i min regnjacka, kan pumpa upp till fyra liter i timmen. Tekniken som det här är baserat på upptäcktes på 1800-talet, 1809 närmare bestämt, av en man som hette Reuss. Han kopplade en fuktig lerklump till ett batteri och såg att han kunde styra vilket håll vattnet gick beroende på hur han kopplade batteriet.
Hur kommer det sig att du jobbar med det här?
– Jag hade läst teknisk biologi på Liu och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Då, under en lunch, sa min exjobbshandledare ”gå och snacka med Nate där borta”. Jag träffade Nate som sa ”skicka mig ditt cv”. Två dagar senare ringde han och sa ”du, jag behöver hjälp med en grej”. Då började jag jobba för Nate, en av grundarna av Lunamicro.
Nate är Liu-professorn Nathaniel D. Robinson som fortfarande jobbar aktivt i Lunamicro.
– Som doktorand jobbade jag med hur man kan krympa stora lab ned till ytan av ett litet kort, det man kallar Lab-on-a-chip. Som till exempel glukossensorn och graviditetssensorn (graviditetstest). Då forskade vi på olika material och hur man kan göra mikrometerstora pumpar på små chip. Vi började fundera på var en mjuk, flexibel pump skulle kunna användas och kom fram till att regn- och sportkläder verkade lämpligt. När jag blev klar med min doktorsavhandling hoppade jag på Lunamicro på heltid. Så nu är vi experter på tekniken och olika material, det finns många användningsområden inom medicinteknik, som smarta plåster till exempel, men nu börjar vi med sportkläder.
Har ni kollat med sportklädesbranschen vad den har för förväntningar?
– Ja, i början var vi nog galna forskare för många vi talade med, men på senare tid när vi kommit med faktiska tygbitar så har det tagits emot väldigt bra. Det har egentligen inte hänt något på det här området sedan Gore-Tex kom på 70-talet. Det revolutionerade hela branschen med porösa membran som släppte igenom fukt. Innan var det ju galon som gällde och det är helt tätt.
Vad är det för skillnad i effekten av er teknik och de material som "andas" som finns på marknaden?
– Alla såna material är passiva, de andas för att det är en skillnad mellan insida och utsida. Att det är torrare på insidan än på utsidan. Har du inte den skillnaden, eller om det är tvärtom, fuktigare på utsidan, så går fukten in. Med vårt material spelar det ingen roll, vi har ett batteri som driver pumpen. Det är skillnaden.
Vad händer närmast i Lunamicro?
– Vi hoppas få några sportklädesmärken att testa tekniken, sen får vi se vad de vill förbättra.
Tror du det händer under 2019?
– Ja, det tror jag. Vi har några på gång.
Om ett företag nappar, vad blir steg 2 då?
– Steg 1 är sportkläder, men de som har mest nytta av det här är de som måste ha kläder på sig. Som polis, militär och räddningspersonal. Det blir nästa steg. Då blir det samma teknik men ett annat tyg.
Vad är tuffast med att driva startup och innovation?
– Att få tiden och resurserna att räcka till. Vi har fått bidrag och stipendum, från Vinnova respektive ÅForsk, och nu senast ytterligare medel från Vinnova (Statens innovationsmyndighet), men det gäller hela tiden att hålla i pengarna.
Vad är roligast?
– Att få förklara tekniken och se människors reaktioner. Det är kul, då får man perspektiv på sina grejer.
Är du född till innovatör eller varför tar du inget vanligt ingenjörsjobb på ett etablerat företag?
– Jag har hoppat på sånt jag känt för och tänkt "det här kan jag göra en stund". Jag är uppvuxen på ett jordbruk, mellan Motala och Vadstena, där jag var med pappa jämt och ständigt. Så jag har alltid varit med en småföretagare.
Lärde du dig något specifikt av pappa?
– Kanske att han inte såg jobbet som ett 8-17-jobb, han hade det alltid med sig. Jag förstår inte hur han hann med så mycket.
Jobbar du fortfarande på gården?
– Ja det gör jag. Pappa gick bort för sex år sen, men jag, mamma och en god vän, Bengt Nilsson, driver den vidare. Vid skörd tar jag tjänstledigt här och jobbar på gården.
Vill du ta över den?
– Om några år kanske, men just nu gör jag det här.