Hon hade ett födelsedatum och ett namn, lilla Kari. Att hon var född i Norge fick hon veta långt senare, och att hon var en del i nazisternas Lebensbornprojekt, ett försök att avla fram en renrasig människa, fick hon själv veta när hon var 64 år.
– Nazisternas tanke var att vi skulle bli så fina och ariska, berättar hon. När kriget var slut och alltihop upphörde så var vi bara skit. Ja, det låter inte klokt, men så var det.
Nyfödd fördes Kari från Oslo till ett barnhem i norra Tyskland. När kriget tog slut ville ingen veta av barnen som ingick i det här projektet, varken i Tyskland eller Norge. 30 barn fördes till Sverige och allihop adopterades bort. Kari kom till ett par i Stockholm, men så dog mannen och lilla Kari lämnades tillbaka till barnhemmet.
– Jag kunde inte prata, berättar hon, så blir det när ingen talar med ett barn. Så jag skulle sättas på ett hem för "bildningsbara sinnesslöa".
I väntan på detta placerades Kari på ett barnhem utanför Norrköping, och det var dit Simon och Valborg Andersson kom för att hämta en son som skulle ärva gården i Malexander. Barnhemsbarnen ställdes upp i kö, och likt valpar i en hundgård fick de träffa paret som skulle välja barn.
– Mitt första minne, säger Kari. Jag kom in i ett rum och fick se en man med de snällaste ögon jag någonsin sett. Jag traskade bort till honom och klättrade upp i hans knä, och han sa att "jag åker inte hem utan den här flickan. Hon är min".
De var så modiga, Simon och Valborg, säger Kari. Det fanns inte ett enda papper om den här lilla flickan, hon hade bara ett främlingspass som det stod "för svenska staten okänd" i. Det hade hon i 13 år, och hon gjorde bäst i att bära med sig det varje dag. Till kyrkskolan i Malexander kom nämligen då och då en uniformerad polis och sökte upp Kari och frågade: har du passet med dig?
– Det hade jag, säger Kari. Varje gång.
Lärarna i skolan kallade henne för "finnunge", andra vuxna för "horunge". Barnen i Malexander var snälla. Simon och Valborg ansökte om svenskt medborgarskap till sin flicka och fick nej av såväl tingsrätt som hovrätt och högsta domstolen. I regeringsrätten fick hon ja.
– Det är fortfarande svårt att förnya mitt svenska pass efter alla dessa år, berättar Kari. Jag har givetvis inte alla svenska papper som behövs, men man tycker ju att det inte borde vara något problem längre.
Nästan granne med Sågen i Malexander låg Stjärnesand, herrgården som författaren Sven Stolpe flyttade in i. Han behövde en lillpiga, och det blev Kari.
– Han ville ha hjälp med att bära böcker och så. Han hade haft tbc och hade bara en lunga, och då var det bra med en liten tjej som kunde springa på stegarna, eller följa med på resor till Stockholm. Hos honom fick jag min utbildning, Sven Stolpe öppnade världen för mig.
Sjutton år gammal kom Kari till Linköping och sökte jobb på sjukhuset. För att få arbete måste hon ha någon sorts id-handling. Hon gick till prästen och berättade vad hon visste, och dagen därpå fick hon ett kuvert tillbaka.
– Jag fick en chock, berättar hon. Det stod att jag var född i Norge. Något mer fick jag inte veta.
Men frågan om hennes ursprung gnagde. Hon skrev till sist till Röda korset för att få veta mer. Och beskedet kom per telefon: Karis mamma fanns i Oslo, och en biljett dit var redan beställd. Kari åkte.
I Oslo träffade hon sin mor, Åse Löwe, men trots att hon var där i två veckor fick hon inte veta mycket. Åse ville inte berätta någonting alls om Karis far. "Han var ingen snäll man", var allt hon avslöjade.
Många år senare hade Kari flyttat till Irland och det var där hon fick reda på att hennes pappa var från Tyskland. På ett möte med skandinaver träffade hon en norrman som var nyfiken på hennes bakgrund. Han berättade om en forskare som hade skrivit om projektet Lebensborn – kunde hon ha någon anknytning till det?
Forskaren hade uppgifter om att en grupp norska nyfödda barn hade förts till barnhemmet Hohehorst utanför Bremen och vid krigsslutet till Sverige. Datumen stämde precis.
Nu kontaktade Kari olika norska myndigheter för att få veta allt som fanns att veta. En dag fick hon ett brev med ett kort på en bebis och på baksidan stod det "Kari Löwe, född 6 september 1944". Kari var 64 år, och nu fick hon se den första bilden av sig själv som liten.
Ett dokument i brevet gjorde klart att hon var ett Lebensbornbarn och att hennes far hette Kurt Zeidler.
– Kanske hade han hittat på det namnet. Kanske var jag resultatet av en våldtäkt, kanske av en kärlekshistoria. Faktum är att 12 000 barn med utvalda norska mödrar och tyska fäder föddes under kriget.
30 särskilt friska och frodiga barn valdes ut av Heinrich Himmler själv. En av dem var Kari. De fotograferades och packades i små sänglådor för att skickas till Tyskland. Kari fick nummer I/5431. De barn som överlevde resan förder till det tyska barnhemmet där de blonda och blåögda skulle vara grunden för den nya superrasen.
Kari och hennes man Sven har besökt det tyska barnhemmet. Hon har tagit reda på så mycket hon någonsin kunnat om sitt ursprung.
– Det är en mänsklig rättighet att få information om sin härkomst. Alla vill känna till sina rötter. Att jag fick träffa min biologiska mamma ändrade ju inte min syn på mamma och pappa, de som klätt mig och fostrat mig!
Hur liknar du dina svenska föräldrar och dina biologiska föräldrar?
– Jag har räknat ut det precis! Det är 50 procent gener, 50 procent miljö. Jag har inte växt upp med Åse, men gör mycket som hon ändå. Till och med uttrycker mig som hon, säger en av mina kusiner. Men det är klart att jag är påverkad av Simon och Valborg, vad vi gjorde och vad de lärde mig!
Kari Rosvall är pensionär i dag, men hon har länge föreläst i skolor om sin uppväxt och mot mobbning. Precis nyligen kom hennes bok "Barnet från ingenstans" på svenska. Sedan dess har hon intervjuats i många tidningar och varit med på tv.
– För mig är boken en sorts kompensation för allt elände jag har varit med om. Och jag får ut mitt budskap. Kanske kan jag hjälpa någon som far illa, och i så fall har mitt liv inte varit förgäves.