Stockholmarna tycker det, där använder 80 procent av de vuxna hjälm. Men man behöver bara åka till Köpenhamn för att hitta en helt annan inställning. Köpenhamnarna ligger i världstoppen när det gäller cykling, men bara några få procent av dem använder hjälm.
I den danska huvudstaden finns det tvärtom många som är starka motståndare till hjälm. Stadens populäre cykelambassadör Mikael Colville-Andersen reser runt i världen och föreläser om hur man gör städer cykelvänliga, och han missar aldrig chansen att hånfullt avfärda cykelhjälmar som fullständigt onödiga.
Cykelambassadören menar att om vi ska ha attraktiva storstäder och god folkhälsa så ska människor uppmuntras att gå och cykla så mycket som möjligt. Och då är det vansinne att utmåla det förhållandevis säkra cyklandet som någonting farligt som kräver skyddsutrustning.
När danska myndigheter började propagera för cykelhjälmar sjönk cyklandet i Köpenhamn, hävdar Colville-Andersen som inte är ensam med sitt aggressiva motstånd mot hjälmar. Europeiska cyklistförbundet, EFC och en rad andra cykelorganisationer är mot såväl hjälmlagar som hjälmkampanjer.
Hjälmmotståndarnas resonemang liknar det som den svenske läkaren David Eberhard argumenterade för i boken ”I trygghetsnarkomanernas land” (2006). Han menar att svenskarna blivit närmast fixerade vid att skydda sig från olika tänkbara olyckor, och att det har skapat något som han liknar vid ett nationellt paniksyndrom. Det är bättre att lära sig att värdera och hantera potentiellt farliga situationer än att ständigt kräva mer skyddsutrustning, regler och förbud, menar Eberhard.
En sak är säker, det är inte genomtänkta riskanalyser och rationellt tänkande som avgör när vi bestämmer oss för att ta på hjälmar, flytvästar eller skyddsglasögon. Vi styrs snarare av en blandning av säkerhetspropaganda och kommersiella budskap. Samt, naturligtvis, av en diffus känsla av vad vi och vår omgivning tycker är rimligt.
Alltså skrattar vi gott åt bilhjälmen som floppade på 1960-talet samtidigt som många barnfamiljer har så många skridsko-, skid-, rid-, moped- och cykelhjälmar att man knappt kommer in i tamburen. Om vi lät oss styras av olycksstatistiken som berättar att väldigt många olyckor sker i hemmiljö så skulle det kanske vara klokast att ta på hjälm när vi byter glödlampor.
Men det är när vi åker utomlands som det verkligen visar sig hur känslostyrt vårt säkerhetstänkande är. När havet är blått och vädret varmt tar många svenskar semester från trygghetsbehovet och struntar i hjälmar och flytvästar, trots att trafikmiljöerna på många semesterorter är betydligt farligare än hemma. Då vill vi vara fria. Men fria från vad?