12-åringar som står framför bussen och "moonar" (drar ned byxorna och visar rumpan). Arga passagerare. Salladshuvuden och annat som kommer rullande i mittgången. Tutande bilister. Passagerare som inte kan hitta sin biljett. Blottare.
Buss-Borg har under sina åtta år bakom ratten varit med om mycket och berättar gärna om det i sociala medier. Han finns på Facebook, har 3 500 följare på Instagram, har en busspodd och gör Youtubefilmer om sin arbetsvardag.
Just av blottarhistorien gjorde Buss-Borg videofilmen "Blottare på min buss".
Den 31 augusti förra året sa han hej då till sina följare med orden "Avlöst på linjen, för min fru ska föda. Önska oss lycka till!"
3-åriga Abbe skulle få ett syskon, men ganska snart efter Elias födsel stod det klart att något var fel.
– Allt ställdes på ända när det visade sig att Elia hade en ovanlig muskelsjukdom som drabbar 6 av 100 000 bebisar. Han hade svårt med andningen och svårt att få i sig mat. När han fick ett hjärtstillestånd och vi flög ambulanshelikopter till Uppsala var vi nära att mista honom.
Nu har Elia fått en "matknapp" på magen och mår mycket bättre. Han är ett år och utvecklas normalt, men motoriskt är han som en 3-4-månadersbebis och utreds alltjämt.
– Det har varit mitt jobbigaste år någonsin, så fyllt av oro, men nu börjar det lätta. Elia är en sådan levnadsglad kille, älskar livet, är glad och nyfiken.
Nu är Johan Hildor tillbaka bakom ratten igen. Till mångas glädje. Under en timme åker vi med honom och många nypåstigna passagerare utbrister "Nämen, tjenare Buss-Borg. Kul att se dig!" och "Hej! Hur är läget?"
Hur förändrade pandemin ditt jobb?
– I början inte alls, vi körde på som vanligt. I jämförelse med andra länder var Sverige saktfärdigt med försiktighetsåtgärder. Det gjorde oss chaufförer väldigt upprörda och jag gjorde en Youtubefilm om vår ilska.
– Först efter påtryckningar både lokalt och nationellt uppmanades passagerarna att kliva ombord i de bakre dörrarna. Det gör många fortfarande, trots att vi nu har plexiglasrutor som omgärdar chauffören.
– Det har tidvis varit väldigt svårt att skydda sig, både för passagerare och chaufförer. Emellanåt har bussarna varit knökfulla.
En av 300 busschaufförer i stan. Var yrkesvalet självklart?
– Nej. Jag gick musikproduktionslinjen på gymnasiet och såg en framtid som turnerande ljudtekniker. Efter en tid som ungdomsledare behövde jag ett ombyte och tänkte "buss, varför inte?" och när jag väl får för mig något går jag all in.
Du blev bussnörd?
– Verkligen! Jag förkovrade mig i busshistoria, förde logg över alla bussar jag åkte och pluggade olika modeller. Det finns ett bussnördscommunity med unga killar som på lovet köper busskort för hela sommaren och bara sitter och åker runt hela dagarna. Det är jättekul att träffa dem. Vi snackar oavbrutet.
Om vad?
– Åh, allt viktigt. Teknikaliteter, drivlinor, karosserier och sånt.
Varför väntar ni inte när passagerare kommer springande i sista sekund?
– När vi ska svänga ut i trafiken från en hållplats har vi allt fokus i speglarna till vänster. Därför ser vi ofta inte ens människor som kommer springande till höger, bakom bussen. Dessutom, skulle vi stanna för varenda en som kommer springande skulle bussarna aldrig gå i tid.
Vad vill du säga till arga bilister?
– Att det är stor skillnad på att ratta en personbil och en 18 meter lång ledbuss, till exempel i rondeller. Vi kan behöva använda en del av körfältet bredvid vårt eget beroende på rondellens dimensionering.
– Och när vi blinkar för att köra ut från en hållplats: snälla, släpp fram oss! Som chaufför på en ledbuss har du väldigt dålig sikt långt bak.
– Ha lite tålamod om ni får vänta bakom oss. Vi kör stora fordon och det tar tid innan alla dörrar är stängda och passagerarna har satt sig. Vi är dessutom ålagda att köra eco-driving med försiktig acceleration exempelvis.
Vad är roligast?
– I början var det att köra själva bussen, nu är det alla människor man möter under ett arbetspass. Man känner igen varandra, hälsar och utbyter några meningar. Tråkigast är de ständigt sura passagerarna, klicken som alltid är missnöjda.
Är vissa linjer roligare än andra?
– O ja. Alla chaufförer kör alla linjer så jobbet är omväxlande. Oj, nu körde jag visst fel förresten. Jag svängde av mot Berga, men vi ska ju till Ekholmen!
(Buss-Borg sätter på micken, ber passagerarna om ursäkt och så tar vi en liten extrarunda innan vi är på rätt spår igen. Undertecknad tar givetvis på sig alla skuld för det inträffade).
– Linje 10 mot Sturefors och Ekängen är lång och kul. Likaså linje 5. Men 12 som bara går rakt mot Lambohov är lite trist.
Min nedlagda då, 525:an till Stjärnorp?
– Kurvig, vacker och kul. Jag gillar landsbygdslinjerna och variationen de ger. Just nu kör vi inte dem tyvärr, det gör Stångåbuss, men nästa år tar vi över dem igen.
Vad var knivigt i början?
– Att hamna exakt rätt vid hållplatserna, inte med hjulet uppe på trottoarkanten, men heller inte så långt ifrån den att passagerarna tvingas ta ett skutt upp på bussen.
– Numera är jag med och utbildar Nobinas förare, gör instruktionsfilmer och dylikt. Det är väldigt roligt.
Blir du stressad av trafikarbeten?
– Tvärtom! Jag älskar krångel. Går igång på vägarbeten, snöoväder och avstängda passager. Då får jag utveckla min problemlösningsförmåga.
Du kör väldigt mjukt!
– Tack. Det är för att jag planerar körningen, har blicken fäst långt fram och undviker kraftiga inbromsningar. Nu rullar vi sakta och fint in mot hållplatsen här, utan att behöva bromsa.
Lång eller hög buss?
– Lång. Du måste tänka till mer i rondeller och kurvor.
Om du bara fick köra en busstyp resten av livet?
– Då skulle det bli en Setra 531 DT, en av världens finaste dubbeldäckare. Åh, den växellådan, den dämpningen, den åkkomforten! Nu får jag visst lite ståpäls här, ha ha, säger Johan och visar mig sin arm.
Du fortsätter som busschaufför?
– Absolut. Jag älskar det här. Är stolt över att bära den här kostymen och att hela tiden försöka utveckla min körförmåga. Jag går igång på grejen, att bli en så proffsig yrkeschaufför som möjligt. Och att snacka med människor förstås.
Och snackar gör Buss-Borg. Hälsar, nickar, ler och frågar hur läget är. Och får många varma leenden tillbaka.
– Konstigt egentligen, att jag i ungdomen gick och tänkte på mig själv som introvert . . .