Det var tidigt på söndagsmorgonen den 23 september 2001. Tre civilklädda män knackade på dörren hemma hos Dawit Isaak i Asmara, Eritrea. De bad Dawit följa med dem till polisstationen.
Som journalist på Eritreas första och största fria tidning, Setit, var Isaak van att kallas till polisförhör. Han blev inte särskilt orolig utan sade till sin fru att han snart skulle vara tillbaka.
Men Dawit Isaak kom inte tillbaka och sedan den dagen har han inte sett sin familj. Då var han en 36-årig småbarnsfar – nu ska han snart fylla 50. Om han lever.
Dawit Isaak har inte fått någon rättegång och har inte fått träffa någon utifrån, förutom vid en enda permission 2005 då han besökte sin syster.
– Det kommer ibland uppgifter om att Dawit Isaak lever och är vid god hälsa, från till exempel fångvaktare och eritreanska ambassadörer. Men vi kan inte veta om det är sant eller om det är rökridåer som den eritreanska regimen vill lägga ut, säger Elisabeth Löfgren, Svenska Amnestys pressekreterare.
Dawit Isaak är både svensk och eritreansk medborgare och redan efter några dagar engagerade sig Svenska Amnesty i hans fall. Han klassades som samvetsfånge, det vill säga en person som fängslats på grund av sin åsikt, ras, hudfärg, religion, språk, etnicitet, sexuell läggning eller tro.
Dawit Isaak var då den ende svenske samvetsfången (nu finns det ytterligare en, svensk-bahrainiern Mohammad Habib al-Miqdad). Trots det ovanliga och uppseendeväckande i Dawit Isaaks fall var det länge märkvärdigt tyst i svenska medier. Inte förrän på hösten 2004 började kraven på frigivning höras på allvar, och lite oväntat var det i Linköping som kampen drog i gång.
Erik Mellström Byrenius hade kommit ner till Linköping från Norrtälje hösten innan. Avsikten var att plugga teknisk fysik och elektroteknik, men 19-årige Erik lyckades få tid till mycket annat också. Till exempel startade han tillsammans med två studiekompisar OnlinePizza, ett hobbyprojekt som växte till ett företag med 100 anställda innan de sålde det för en hemlig summa, ”någonstans mellan 250 och 500 miljoner kronor”.
Men Erik Mellström Byrenius brann också för mänskliga rättigheter och demokratifrågor och var med och blåste liv i den då ganska avsomnade föreningen Liberala Studenter i Linköping.
Hösten 2005 råkade någon i Liberala Studenter läsa en lokaltidningsartikel om en annan eritrean, studentledaren Semere Kesete, som lyckats med en spektakulär flykt från fängelset i Eritrea och nu fått asyl i Sverige.
Kesete bjöds in till Linköpings universitet för att berätta om sina upplevelser, och det föredraget blev en omskakande upplevelse för Erik.
– Hans historia var ju helt fantastisk. Men det jag minns kanske allra starkast var att två män stod och filmade alltihop och störde med osakliga frågor. Det blev en olustig stämning. Efteråt förstod vi att den eritreanska ambassaden ofta använde sådana metoder för att skrämma oppositionella. Regimen fortsatte att förfölja exileritreaner ända in i en föreläsningssal i Linköping.
Semere Kesete berättade för Linköpingsstudenterna att en svensk journalist satt fängslad i Eritrea utan rättegång: Dawit Isaak.
– Vi kunde inte tro att det var sant. Varför hade vi inte hört något om detta? Det borde väl ha blivit massor av uppmärksamhet i Sverige om det stämde. Vi forskade lite, hittade en tidnings- notis och förstod att det faktiskt var sant.
Erik och hans vänner i studentföreningen bestämde sig för att dra i gång en kampanj. De startade sajten freedawit.com – vilket var lättare sagt än gjort eftersom ingen av dem visste hur man gjorde en hemsida – de samlade in namn, sålde Dawit-knappar, tryckte upp flygblad och åkte runt på festivaler och till andra universitet.
Allra mest energi lades – och läggs – på namninsamlingarna.
– Man kan fundera över nyttan med namninsamlingar. Listorna lämnas till svenska myndigheter och vi går med dem till Eritreas ambassad på Lidingö för att trycka på. Men jag tror också att varje person som skriver på känner att han eller hon gjort ett ställningstagande. Nästa gång det står något om Dawit i tidningarna bläddrar de inte bara förbi utan läser och kanske snackar med en kompis om det, säger Erik.
Samma höst startades, oberoende av kampanjen i Linköping, Stödkommittén Free Dawit Isaak. Journalisterna Johan Karlsson och Rickard Sjöberg gav dessutom ut en bok, ”Dawit och friheten”. Sakta men säkert växte publiciteten och i dag är det få samvetsfångar världen över som uppmärksammats så mycket som Dawit Isaak. FN, EU och Afrikanska Unionen tillhör de organisationer som har krävt hans frigivning.
Men inget har hjälpt. Den eritreanska regeringen med diktatorn Isaias Afewerki i spetsen har visat sig helt oemottaglig för påtryckningar.
Erik Mellström Byrenius anser ändå inte att kampen varit förgäves.
– Ett misslyckande är det givetvis. Målet har ju hela tiden varit att Dawit ska bli fri och få komma hem till sin familj i Göteborg. Men förgäves – nej! Jag tror att det faktum att Eritrea haft ljuset på sig har underlättat livet för Dawit. Det finns till exempel saker som tyder på att han fått tillgång till mediciner. Och jag vill tro att det har påverkat andra fångar positivt också, att regimen märker att de inte kan hantera människor hur som helst utan att möta protester.
Den svenska regeringen har kritiserats för sin tysta diplomati i fallet Dawit Isaak. Erik Mellström Byrenius är ganska försiktig i sin kritik.
– Det är ju lite svårt att säga något om den tysta diplomatin eftersom man inte vet vad som faktiskt görs. Däremot kan jag konstatera att man ägnat sig åt tyst diplomati i 13 år och att Dawit fortfarande sitter där. Det måste vara dags för andra metoder nu. Om inte efter 13 år, så när då? Ska han sitta i 30 år?
Erik Mellström Byrenius har trots allt gott hopp om att Dawit Isaak kommer att friges till sist.
– Antingen för att påtryckningarna gör att just han friges. Eller att regimen till sist faller så att alla de tusentals politiska fångar som sitter där kan friges.