Hela mammans vuxna liv präglades av oro för bröstcancer. Fem gånger tvingades Britt-Marie operera bort knölar i brösten och hon var bara 30 år när den allra första upptäcktes.
– Jag hade knappt hunnit få egna bröst när hon visade hur man känner igenom dem och poängterade hur viktigt det är med screening. Men i övrigt dolde hon sin oro för mig och min syster, säger dottern Affi Samuelsson.
När vi träffade Britt-Marie för ett år sedan sa hon: "Hela mitt liv har kantats av oro för bröstcancer. I och med att jag fyllt 74 och inte längre kallas till scanning har min trygghet ryckts ifrån mig."
Då, i januari 2021, hade hon inte screenat brösten sedan 2018.
Med i reportaget var också förra borgmästaren i Linköping, Eva Joelsson, som lärde känna Britt-Marie i den lokala bröstcancerföreningen Moa-Lina (se hennes kommentar i rutan nedan).
– Kanske var det Eva Joelssons uppmaning om att begära remiss för screening, som mamma följde kort efter reportaget, säger Affi.
– Hon hade känt en knöl, men trott att det var ärrbildningen efter en av alla operationer. Det är ju ganska vanligt, säger Affi.
Vid screeningen upptäcktes tre knölar, en stor och två små. Men det dröjde till i somras innan hon opererades.
När knölarna tagits bort undersöktes de så att inget spridit sig till lymfkörtlarna.
– Vi fick höra att allt var borttaget och andades ut, säger Affi. Men något var konstigt. I höstas började mamma magra av, samtidigt som hennes mage blev väldigt stor, men det avfärdade en läkare som "fetma"!
– Jag vet att allt hände mitt under en besvärlig pandemi, men det var olyckligt att mamma tvingades valsa runt mellan mag/tarm, öron/näsa/hals och onkologen.
Nästa händelse var att man upptäckte att levern kommit med på en av röntgenplåtarna.
– Mamma kallades till sjukhuset och fick höra att hon hade skrumplever, men att det inte var akut och att nya röntgenbilder inte behövde tas.
Det var inte "vanlig" skrumplever. Det var bröstcancern som spridit sig från den långsamväxande knölen, den hon trott var ärrbildning efter en tidigare operation.
Hennes sargade och stressade lever och galla var det som gjorde att magen fylldes med vätska.
Det visade sig att inget av levern gick att rädda. Hon hann bara få en cellgiftsbehandling, i december.
– Den 3 januari i år fick jag veta att vården skulle upphöra, säger Affi. Mamma vägrade kasta in handduken. "Jag tänker kämpa" var hennes mantra och jag svarade "Visst mamma, mirakel kan ske. Vi håller tummarna".
Den 17 januari avled Britt-Marie Samuelsson, 77 år gammal, på LAH:s slutenvård för specialiserad palliativ vård på Universitetssjukhuset.
– Vi möttes av fantastisk värdighet, grundlighet och respekt där.
Britt-Marie var lillasyster. Alla hennes tre storasystrar har passerat 80 och lever aktiva liv.
Affi försöker frigöra sig från tankarna på att mammans död hade kunnat undvikas. Tänka att det inte tjänar något till att fundera i de banorna. Inte tänka att hon kanske kunde ha fått 10–15 bra år till. Hon är ju borta nu. För gott.
– Men ändå. Mamma var så levnadsglad och engagerad, både i sina fyra barnbarn och i Moa-Lina. Hon hade så mycket kvar att ge. Hon var inte färdig med livet helt enkelt.
– Jag försöker fokusera på att jag trots allt fick ha henne hos mig i 53 år, säger Affi. Själv fick hon bara ha sin mamma i 18.