I sin vidsträckta trädgård invid Djurgårdsgatan lät landssekreteraren Adolf Wallenberg 1868 uppföra en kägelbana. Eftersom kägelspelandet hördes lång väg fick banan inte användas nattetid.
Vår stad
År 1872 skrev källarmästaren C M Friberg, som drev ett värdshus vid Nykvarns sluss, till stadens styrande att en kägelbana var ett oeftergivligt krav för att sommartid framgångsrikt kunna driva ett värdshus. Kägelspelet var en del i den manliga groggkulturen som utvecklades inom vissa borgliga kretsar under andra halvan av 1800-talet. Förespråkarna hävdade att spelandet var bra för matsmältningen.
I slutet av 1800-talet fanns minst fem offentliga kägelbanor i Linköping. Förutom i Nykvarnsparken bland annat vid Ladugårdskälla och vid kallbadhusen i Stångån samt vid utvärdshuset Lugnet, som låg där Bäckagården ligger idag. Det fanns också banor i Linköpings omgivningar, exempelvis en populär vid värdshuset i Vikingstad.
Oväsendet från rullande klot och glammande herrar gjorde att riksdagen 1868 i ordningsstadgan för rikets städer förbjöd kägelspel såväl mellan klockan 22 och 06 som under gudstjänsttid. I dagens penningvärde bestämdes bötesstraffens skala mellan ungefär drygt 100 kronor och cirka 1 200 kronor. Samtidigt infördes krav på att uppförande av kägelbanor krävde byggnadslov.
År 1868 lät landssekreteraren Adolf Wallenberg uppföra en kägelbana i sin trädgård invid Djurgårdsgatan strax söder om där Trägårns servicehus ligger idag. Projektet hade, med förbehållet att banan endast fick användas för privat bruk, erhållit byggnadslov året innan. Byggherren var kusin till A O Wallenberg, finansimperiets grundare.
Vid sekelskiftet 1900 lät grosshandlaren Axel Karlsson flytta kägelbanan från tomten vid Djurgårdsgatan till sitt sommarnöje Drabbisdal i Berg. Fotot är taget i november 1956.
Något år efter Wallenbergs död 1895 kom grosshandlaren Axel Karlsson att äga den del av trädgården där kägelbanan stod. Han lät då flytta banan till sitt sommarnöje Drabbisdal i Vreta klosters socken.
År 1961 skänkte Karlssons söner kägelbanan till Gamla Linköping. Där invigdes den i maj 1962. År 2006 flyttades banan på nytt, denna gång inom värdshusets trädgård. I Gamla Linköping kallas banan efter sin byggherre för den Wallenberska kägelbanan.
Eftersom den Wallenbergs kägelbanan har flyttats tre gånger, först till Berg i Vreta kloster, sedan till och inom Gamla Linköping, skall den enligt gammalfolktro äga magiska krafter.
Kägelbanan har således flyttats tre gånger och äger enligt gammal folktro därmed magisk kraft. Genom att låtsas lyfta ett hörn av byggnaden ansågs man kunna bli av med värk. Lägg därtill att den flicka som på påskafton gick tre varv baklänges runt den skulle få se sin tillkommande.
Träklotet, som saknar griphål, rullas längs den 19,5 meter långa kägelbanan i vars ena ända nio käglor står uppställda i en fyrkant. Att fälla alla käglorna kallas för att slå en bataljon.
Kägelspelet har anor från romartiden och utövades under medeltiden i stora delar av Europa. I USA utvecklats kägelspelet till bowling.
År 1976 uppfördes en kopia av den Wallenbergska kägelbanan på Skansen.