Efter en liten hockeylektion med Jonas Junland på LHC:s hemmais (som gick sådär) fick Carina en pratstund med Junland i omklädningsrummet, om frukostvanor, glåpord och kroppsliga skavanker.
Vad vore min hockeyskola (som jag själv satt mig i) utan ett samtal med LHC:s lagkapten och nestor Jonas Junland?
Efter att ha testat fullutrustning haffade jag honom i omklädningsrummet för att få mig lite allmänkunskap om det som är Junlands passion – hockey.
Jag har utsett dig till min idol i LHC eftersom vi både bor i Vreta kloster och fyller år 15/11. Tycker du att det är töntigt?
– Nej, vi bor ju bara en mil ifrån varandra. Då är man grannar.
Du är känd för att vara öppen. Snackar du för mycket ibland?
– Ja, men det har blivit bättre med åren. Som ung hade jag inget filter alls. Mina föräldrar lärde mig att ärlighet varar längst och det har jag gått efter. Jag är en social och spontan person och i nya relationer kan det ibland vara lite kämpigt, när man är för ärlig. Men i långa loppet tror jag ärlighet vinner.
Så helst så få klyschor som möjligt i intervjuer?
– Ja. Många idrottare är väldigt gråa och tråkiga och hasplar ur sig de vanliga flosklerna. Jag tycker faktiskt att vi har ett ansvar gentemot fansen, Cmore, lokala medier och sponsorer att vara öppna, ärliga, säga sanningen och förmedla känslorna. Det är ju där någonstans våra löner kommer ifrån.
– Profiler är viktiga, men ett utdöende släkte.
Varför har du nummer 44, så många är ni ju inte?
– När jag kom från juniorlaget skulle alla välja ett nummer 1–55. De äldsta valde först och tog de låga numren. Kvar till oss yngre fanns bara de höga, tråkiga numren. Men det fanns en stor, tuff back – Chris Pronger – som var rätt cool och hade 44, så då körde jag på det.
När man får en stenhård, ond tackling in i sargen, vill man inte slå motspelaren på käften då?
– Det händer. Ibland är det svårt att tygla sina känslor och då kan man trampa över. Det har hänt extrema grejer där spelarna blivit slagna i nacken, brutit något och tvingats sluta i NHL. Men jag tycker att det finns en bra respekt i hockey och det händer inte ofta.
Det dummaste du gjort själv?
– Jag har inte gjort så jäkla mycket korkat, är väldigt lugn och kan nästan stå och skämta under matcherna, hellre än att bli irriterad. Jag blev mer irriterad när jag var yngre. Jag spelar bättre när jag är lugn.
Håller Klas Östman med om det?
– Nej, han hävdar att jag är bättre när jag är förbannad, eller snarare grinig. Vissa dagar gör han allt för att göra mig grinig, eftersom han tycker att jag spelar bättre då.
Vad betyder klacken?
– Massor. På gott och ont. 95 procent gott, 5 procent ont. Klacken lyfter oss när vi har det jobbigt och saknar den energi man hoppats på. Då blir klacken som en extra spelare. Men när glåporden ibland haglar, "Junland, du är så jävla långsam!", kan jag tänka: Vad fan ska jag behöva lyssna till det här på jobbet för?
– Glåporden kan verkligen sätta sig i huvudet på en. Men du vet, hockey är känslor. Sååå mycket känslor.
Det är snabba kast, tänkte jag på när jag såg min första match...
– Ja. Ibland hinner vi spelare inte med. Man kan gå från "hjälte och det bästa som hänt" till en "usling som borde väck" på några sekunder. Men som spelare är du alltid på jobbet och gör allt för att vända ett underläge.
"Vad jag blivit utan hockeyn? Ja, det kan man verkligen undra. Jag gick ju knappt färdigt skolan, men snälla lärare gjorde att jag kunde gå ut gymnasiet i tid, trots mycket frånvaro på grund av hockeyn", säger Jonas Junland.
Vad äter du kvällen före match?
– Förr var min paradrätt krämig pasta med vitlök, ugnsbakad kyckling på toppen och parmesan. Med tre barn är fokus mer att alla ska bli mätta och nöjda. Jag har aldrig brytt mig om några dieter, äter det jag gillar och mår bra av. Frukost har jag aldrig gillat, så det hoppar jag över. Två koppar kaffe, sen är jag igång.
En styrka du har som spelare?
– Gillar inte att prata om mig själv så mycket. Kanske är det att jag inte bryr mig så mycket om vad andra tycker. Är jag nöjd med min prestation så skiter jag i vad andra tycker.
Någon svaghet?
– Kanske att jag tar på mig lite för stort personligt ansvar. Men vi är ju ett helt lag och det måste klaffa på så många fronter.
Vad hade du blivit om du inte ägnat livet åt hockey?
– Ja, det kan man undra. Jag gick knappt färdigt skolan, men snälla gymnasielärare såg till att jag hann ta studenten, trots mycket frånvaro på grund av hockeyn. Mamma och pappa pushade mig och sa "gillar du hockey så satsa på det. Vi kör och fixar runt omkring".
– På något sätt hade jag haft med människor att göra och eftersom jag har speldjävulen i mig hade det handlat om att komma så långt som möjligt på den posten. Ett 7 till 4-jobb är inget för mig.
"Jo, jag har de flesta egna tänderna i behåll. Det är ingen mening att byta ut de skadade mot sådana där skruvar förrän jag lagt klubban på hyllan". Anledningen till Carina Glennings klädsel är att hon innan intervjun fått testa på att ge sig ut på Saab arenas is i full hockeyutrustning.
Hur är en bra lagkapten?
– Oavsett om man är högljudd eller lågmäld, syns i media eller ej, syns på gymmet eller ej, tror jag på att vara 100 procent sig själv. Att våga vara genuin. Därutöver krävs det såklart ett helhetsgrepp och att man verkligen ser de andra individerna i laget.
– Jag blev tillfrågad om att vara kapten när jag återvände från Schweiz och började spela för LHC igen, i januari 2020, och sedan har det rullat på.
Det blev fyra år i Schweiz. Längre än du tänkt.
– Det var där jag tjänade de stora pengarna och kunde lägga undan inför framtiden. Familjen hade det bra, vi bodde oerhört vackert och jag tjänade bra.
Vet du vad de andra i LHC tjänar?
– Nej, här finns en hierarki och lönerna är inte offentliga. I USA har man lönetak och offentliga löner. Det borde kanske vore något för Sverige också, då vet man vad man själv är värd. Primetime för en hockeyspelare är mellan 25 och 32.
Apropå ålder, hur mår din kropp egentligen?
– Sådär. Båda höfterna är opererade, jag har en del artros och lite annat...
Men det har det varit värt?
– Absolut. Och jag tycker fortfarande att jag kan vara med och bidra. Min fru tycker att jag är hockeygalen och det är jag ju. Hockeyn har varit mitt liv och det har blivit år i NHL, Schweiz och Ryssland. Men nu, med familj och tre barn, är det annorlunda. Jag är närmare pensionen än nya äventyr, he he.
Ja, när blir den? Du är ju äldst i laget med dina 35 år.
– Jag har kontrakt i två år till, sedan får vi se vad kroppen, lusten och LHC säger. Men varför fokusera på kommande skador? Det går så länge det går. Just nu vill jag bara göra allt jag kan för att se till att LHC att bli det slutspelslag det är värt att vara.
Vad är det första du gör när det är slutspelat?
– Jag är passiv delägare i ett par företag och kan tänka mig en hockeyroll, kanske som tränare eller sportchef. Men först går jag hem, sätter mig i soffan och tänker. Om det tar en månad eller tre år spelar ingen roll. Jag måste fundera och verkligen känna efter: Vem är jag utan hockeyn?