Tvångstankarna och tvångshandlingarna var tröstande i sjukdomens startskede, menar Julia Andersson. "Oftast är det en positiv upplevelse i början av sjukdomen. Man tänker att man kan lugna sin oro, men ganska snabbt ger det tyvärr motsatt effekt", säger hon. I det långa loppet blir det i stället en ond spiral, där förbjudna tankar får fäste och hamnar i fokus, vilket i sin tur leder till fler och fler tvångshandlingar som sakta tar över livet.
Hon var fast övertygad om att hon skulle dö i sömnen – och höll sig därför vaken om nätterna.
Att i hemmet gå mellan angränsande rum kunde ta flera minuter, för att katastroftankarna tvingade henne att gå fram och tillbaka över tröskeln tills rätt känsla infann sig.
Vissa nummer och färger innebar att en mardröm skulle bli verklighet.
Det fanns låtar som ledde till katastroftankar, låtar som därför behövde undvikas till varje pris.
En promenad som borde ta fem minuter kunde ta det fyrdubbla, då det krävdes så många ritualer för att bli kvitt tvångstankarna.
– Det känns som att man hela tiden försöker gå en viss bana där allt kommer vara frid och fröjd, men hela tiden är det hinder som försöker få hemska saker att bryta ut. Varje tvångstanke är ett avgörande moment för hur livet ska fortskrida.
Så beskriver 21-åriga Julia Andersson livet med den lömska sjukdomen – tvångssyndrom, obsessive compulsive disorder, OCD.
– Det jobbiga med OCD är att det är som att ständigt gå runt och ha en dålig magkänsla av att något hemskt ska hända. Tankarna blir så starka att det nästan är omöjligt att tänka att de inte skulle stämma.
Fem år har nu passerat sedan de första symtomen på tvångssyndrom chockartat äntrade Julias liv.
– Innan dess hade jag aldrig upplevt psykisk ohälsa. Jag har haft en väldigt fridfull, lycklig och bra uppväxt, inte varit med om något speciellt trauma, utan det kom där under gymnasiet. Dock ska jag väl säga att jag alltid tenderat att vara mer orolig av mig.
Julia Andersson framhåller att det är okej att inte förstå hur tvångssyndrom fungerar. Däremot är det, som sjuk, viktigt att ändå få möjlighet att prata om diagnosen. "Det är väl min uppmaning. Om man är förälder eller kompis till någon som öppnar upp sig till en, då är det viktigaste inte att förstå, utan att lyssna. Friska jag som kollar tillbaka på mitt sjuka jag förstår inte hur jag kunde hamna in på de mönstren eller hur jag så starkt kunde tro på det, men det är väl det som gör att det är just en sjukdom", säger Julia.
Strax innan Julia blev sjuk såg hon en film om manifestation, vilket är en idé om att strävande tankar kan forma ens liv och få önskningar att slå in. Hon, som önskade ett framgångsrikt liv och hade mycket funderingar kring framtiden, fastnade för tankesättet.
Men, snart blev hon i stället orolig. I en film fick hon höra att manifestationen fungerar åt båda håll och att även negativa saker kan bli verklighet, om människan tänker på dem i tillräcklig utsträckning.
– På den platsen som jag var, med mycket oro, tror jag att det blev lite fallet för mig. De där nästan religiösa tankarna om att man kan visualisera sig fram till att saker ska hända... Och det här förbjudna och skammen, att man inte får tänka några dåliga tankar eller tänka dåligt om någon, för då skulle det straffa sig... Det tror jag är farligt, säger Julia.
"Känslan när man klarar av att gå emot tvångstankarna och sakta börjar bli frisk… Den här friheten som man plötsligt upplever, att 'det är ju så här det ska vara'… Att man kan leva utan att känna de här tvången och tvångstankarna hela tiden... Det blir en stor motivation", säger Julia Andersson. Samtidigt konstaterar hon att det tog lång tid – och att hon hade mycket tvivel under tillfrisknandets gång.
En oro för familjen, och tankar kring att någon skulle bli sjuk eller dö, grodde sig fast. För varje tanke blev hon allt säkrare på att katastrofen skulle inträffa. Det var då tvångshandlingarna, som fungerande som en förlåtande faktor för "fel" tankar, kom in i bilden.
– När jag fick en tvångstanke var det nästan som att jag gick in i ett maniskt tillstånd där allt fokus låg på att göra så att det skulle kännas "rätt" igen.
Att inte ägna tankekraft åt tänkbara katastrofscenarion var svårt, trots mängden ångest som det väckte. Det blev en ond spiral, som bara ledde till fler tvångstankar och tvångshandlingar.
– Man försöker kontrollera så mycket vad man tänker och vad man gör att det nästan är oundvikligt att inte tänka på det, förklarar Julia.
När Julia Andersson fick sin diagnos tvivlade hon mycket, trodde att hon hade blivit galen. "Det tror jag har varit väldigt viktigt i mitt tillfrisknande – både att acceptera det och bryta skammen, men också att följa min återhämtning som om det vore en fysisk sjukdom. Ibland kan man få återfall. Det är en sjukdom som man har drabbats av och det kanske inte fanns så mycket jag kunde göra för att varken stoppa det eller förhindra det", säger hon.
Tvångshandlingarna var som en naturlig instinkt, omöjliga att stå emot.
– När det kommer en bil körandes mot en, då är det klart att man går undan. Det känns både psykiskt och fysiskt, i tankarna och i kroppen, att det är ett hot när en bil kommer mot en. Exakt den panikkänslan var det när en tvångstanke uppstod, förklarar Julia och fortsätter:
– Jag vet att det kan låta galet och jag förstår att det inte är logiskt, men när man är så sjuk och de där tankarna blir så starka… Hela hjärnan och kroppen skriker. Magkänslan, att någonting kommer hända, är så stark. Det är nästan som att man bara går och väntar på att ens största mardrömmar ska bli sanna.
Hur mycket tid tog tvångstankarna och tvångshandlingarna av din vardag, när det var som värst?
– Det tog väldigt mycket tid och energi – både att ha den ständiga rädslan, ångesten och oron, men också att utföra tvångshandlingarna, säger Julia och utvecklar:
– Mycket tid lade jag på att försöka gömma mina tvångshandlingar, som när jag gick genom en dörr och vände för att gå igenom den en gång till. Sedan kanske jag kände att jag behövde göra det fyra gånger och att jag dessutom var tvungen att tänka en positiv tanke, för att hålla mig på banan från att något hemskt skulle hända.
Julia Andersson har förträngt mycket från den tid då hon var som allra sjukast i tvångssyndrom. "Jag minns väldigt lite från den tiden. Det var som att ständigt vara uppe i 'fight or flight'-mode. Hela ens vardag handlade om att överleva och att förhindra att katastrofer skulle hända", säger hon.
Trots den dagliga kampen mot sina egna tankar tog det två år för Julia att få sin OCD-diagnos. Så snart hon fick komma till vuxenpsykiatrin, under 2021, kunde de dock fastställa att det rörde sig om tvångssyndrom.
– Några veckor senare behövde jag spendera juldagen på psykiatriska akuten. Det visar på att insjuknandet gick väldigt snabbt och att det nog var allvarligare än vad jag kanske ville acceptera.
Julia fick börja med ångestmedicinering och under två års tid fick hon också kognitiv beteendeterapi. I terapin utsattes hon för de obehagliga tankarna, utan att därefter få utföra sina tvångshandlingar.
– I början kändes allt omöjligt och man trodde att man aldrig skulle kunna bli frisk. Men, helt plötsligt en dag vände det och den känslan är obeskrivlig. Man får så mycket tid över när man inte behöver gå runt och ha tvångstankar.
"Jag minns den dagen när jag skulle dammsuga mitt rum och jag kunde lyssna på musik och genomföra det utan att behöva stanna upp hela tiden för att utföra massor tvångshandlingar eller lyssna om låten som jag lyssnade på fyra gånger för att det skulle kännas rätt. Den frihetskänslan är ju underbar", säger Julia Andersson.
Något som hjälpte Julia i tillfrisknandet var den grupp av vänner som, under gymnasietiden, alltid fanns där. Vännerna kunde öppet dela med sig om hur de mådde.
Det var också värdefullt att på ett bredare plan öppna upp sig om sin psykiska ohälsa, sitt lidande och sin diagnos – och se andra göra detsamma. Samtal kan inte bara bryta stigma och få drabbade att känna sig mindre ensamma, utan också leda till mer kunskap, menar Julia.
– Jag är väldigt stolt över vår generation som växer upp nu, att det är fler och fler som öppnar upp sig om psykisk ohälsa och berättar sin historia på ett sätt som man kanske inte gjorde i vår föräldrageneration. Jag tror att det är nyckeln, för mycket kring stigmatisering och fördomar ligger ofta i okunskap.
Det är inte längre tvångssyndromet som styr Julias liv. Hon har återtagit kontrollen.
Samtidigt vill hjärnan fortfarande se faror och hitta tänkbara katastrofer. Skillnaden mot när hon var som sjukast är att hon i dag har fått verktyg för att kunna stå emot tvångssyndromet, som den ångestdämpande medicinen.
– Nu när man har kommit ur det är det skönt att se tillbaka och veta att OCD:n är en del av min vardag och något som måste hanteras, men den är inte en del av den jag är, fastslår Julia.
Julia Andersson beskriver att tvångshandlingarna, till en början, var ett hjälpmedel för att lugna oron – och för att få må bra. Efter att ha utfört tvångshandlingarna kunde dagen fortsätta. Snabbt gav de dock motsatt effekt. "Det blev som en ond spiral, för när hjärnan fick bekräftelse i form av att jag gjorde tvångshandlingen lärde sig hjärnan att följa det mönstret. Det gjorde att det blev mer och mer tvångstankar och tvångshandlingar", säger hon.