Fem dagar i veckan, fyra timmar åt gången, genomgår Jimmy dialys för att rena sitt blod, eftersom njurarna slutat fungera.
Han var mitt i livet. Jobbade inom vården, spelade i ett band, körde dragracing, kollade fotboll och tog några bira med polarna ibland. Han hade en sambo och en högt älskad bonusson.
På två år raserades precis allt av det livet.
– Idag kan jag inte göra någonting. 20 timmar i veckan sitter jag i dialys. Resten av tiden sitter jag i en soffa, totalt utmattad. Det var inte så här jag hade tänkt mig livet.
Jimmy är bara 44 år men hårt drabbad av sjukdom. Som 11-åring fick han diagnosen diabetes typ 1.
– Jag var i början av puberteten, diabetesen var svårinställd och allt resulterade i en jättestor hormonell obalans. På en sommar växte jag elva centimeter. Delar av mig oproportionerligt mycket, som armarna. Jag såg ut som en apa.
Livet gick vidare och han utbildade sig till undersköterska. På fritiden var det bilar och musik som gällde.
Han trivdes både på psykakuten och beroendeakuten där han dagligen mötte människor som nått den absoluta bottnen.
– Att sitta ned med en patient som upplever ett totalt helvete och kunna göra skillnad, ge ett uns av tro och kämparanda betydde oerhört mycket för mig. Att återse personen flera år senare och få höra att jag var den som banade väg för ett tillfrisknande och en väg ut, oj, det var stort.
Nu är han själv på bottnen.
"Om jag känner ilska? Egentligen inte, alla har sina helveten".
Livet är satt på paus och allt kretsar kring dialysen, fem dagar i veckan, som renar hans blod. Efteråt är han totalt utmattad.
– Fyra timmars dialys brukar jämföras med ett maratonlopp, i ansträngning för kroppen. Den dränerar mig fullständigt, men jag skulle dö utan den.
2012 fick han, till följd av diabetesen, hjärtsvikt som resulterade i en infarkt och fem proppar i kranskärlen.
– Jag öppnades som en konservburk och propparna opererades med kärl från underbenet.
Efter ett halvår kom den första stroken. Ett halvår senare en andra hjärtinfarkt – och hjärtstopp.
All vätska måste noga mätas eftersom Jimmys kropp inte längre kan producera urin och han riskerar att bli övervätskad.
Mars 2014. Ny stroke. Den här gången betydligt allvarligare än första gången. Jimmy tappade talet, kunde inte gå, inte svälja, inte prata.
Sakta, sakta tränade han upp allt igen.
Rösten är släpig. Högersidan partiellt förlamad så att han måste ta hjälp med vänsterhanden när högersidan inte lyder.
– Förr, när jag ibland orkade gå på krogen, stoppades jag i dörren med orden "gå ett varv och nyktra till".
Huvudproblemet är njurarna som är helt utslagna till följd av diabetesen. Han började med dialys i juni 2020 och den tär på honom. Den och hjärntröttheten, som gör att han är helt slut bara efter att ha tittat på en film.
– Jag kan inte se mig som dialyspatient om fem år. Jag håller inte för det. Transplantation är min enda chans.
En del av alla de mediciner som multisjuka Jimmy dagligen måste ta.
Att vara multisjuk är en sak. Nästan lika plågsamt som de fysiska krämporna, är det faktum att hela vänkretsen är borta. Alla utom den närmsta släkten. Och vännen Jonas.
– Vännerna försvann i rasande fart. Det blev helt tyst omkring mig.
Hur tänker du kring det?
– Jag VILL tro att det var av rädsla, men jag tror att människor instinktivt gör som många djur, går ifrån det som är sjukt.
Jonas hade gärna gett Jimmy en njure, men på grund av egen sjukdom är det omöjligt.
Man brukar säga att den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en.
– Jag vill så gärna få livet tillbaka, få uppleva min 50-årsdag och få fortsätta vara farbror åt mina älskade brorsbarn. I ett desperat försök vänder jag mig därför till en okänd allmänheten, i hopp om att någon kan tänka sig att donera en njure till mig.
– Det tog tid innan jag vågade. När paniken kryper på slåss man med näbbar och klor. Jag har ingenting att förlora. Jonas har hjälpt mig med Facebooksidan.
Vad betyder Jonas?
– Allt. Precis allt. Han är min livboj och den ende vän jag har kvar. När man är multisjuk måste man ha en ventil, få pysa ut lite emellanåt, för att orka hålla ihop.
Ibland orkar inte Jonas lyssna på Jimmys ältande. Då är han brutalt uppriktig, utan att vända honom ryggen.
– Jag säger "Jimmy, jag orkar inte idag. Vi pratar om något annat". Eller också är vi tysta, det är också ett sätt att vara tillsammans, säger Jonas och Jimmy nickar instämmande.
Antingen sitter Jimmy i dialys på sjukhuset eller hemma i den egna soffan. Ljuset i mörkret är vännen Jonas Karlsson.
Bortsett från en ny njure, vad önskar du mest av allt, Jimmy?
– Den ständiga törsten är outhärdlig. Eftersom min kropp inte kan producera urin får jag inte dricka mer än åtta deciliter per dygn. Så svaret blir: att få dricka så mycket vatten jag vill. Det är min högsta önskan.
Kan du känna ilska över att ha drabbats så hårt?
– Egentligen inte. Alla har sina "helveten" och livet är inte rättvist. Så är det bara.