Jenny arbetar till vardags på en vårdcentral i Berga. Hon är även aktiv inom Svensk Förening för Allmänmedicin (SFAM).
När vi möts på Campus US har Jenny precis varit med och hållit i en föreläsning för ett trettiotal läkarstudenter. Föreläsningen handlade om att göra fel som läkare och vikten av att lära sig hantera det.
– Om vi inte kan prata om fel så blir det en tystnadskultur. Då kan vi inte lära av de fel som faktiskt har begåtts. Vilket leder till att det blir mer patientosäkert.
Hon åker ofta ut och föreläser om vården i olika sammanhang och för olika typer av publik. Men till vardags arbetar hon som läkare på Capio vårdcentral i Berga. Just perspektivet från det vardagliga arbetet på en vårdcentral beskriver hon som jätteviktigt för att behålla förankringen i branschen och på så sätt kunna nå fram.
– I tisdags träffade jag flera fyra veckor gamla bebisar och i onsdags var jag på hembesök på ett äldreboende. Sen är det allt däremellan: Folk som har kroniska sjukdomar och andra som inte har en diagnos men som mår dåligt av andra anledningar. Så det är en stor spännvidd, vilket är utmanande, men fantastiskt roligt och lärorikt.
Utöver studenter brukar hon även föreläsa för läkarkåren om bland annat patientsäkerhet och ett hållbart arbetsliv, men har även föreläst för bland annat SPF Seniorerna om hälsosamma vanor.
Hur hade du velat förändra svensk vård?
– Jag tycker överlag att vi behöver se till att professionen, alltså de som har den medicinska kunskapen och är närmast patienterna, behöver tillfrågas när vi ska förbättra och utveckla vården. Besluten kan inte bara komma uppifrån utan det är viktigt att även involvera professionen samt patienternas perspektiv och bidrag.
Jenny stannar till och kollar ut över den nu folktomma korridoren utanför hörsalen. Hon ursäktar sig för att hon egentligen hade kunnat prata hur länge som helst om hur vården, men även samhället i stort, borde utvecklas.
Enligt henne är vårdbranschen väldigt faktabaserad och behöver jobba mer med att involvera den mångfacetterade mänskliga faktorn.
– Men jag tror inte att det unikt för sjukvården. Utan vi vill så gärna dela upp allt i svart eller vitt, rätt eller fel. Gör så här så blir det alltid rätt. Men när verkligheten är en annan behöver vi lämna det perspektivet.
För att höra hur Linköpingsborna vill förändra vården är hon initiativtagare bakom en satsning på medborgardialoger. Något som väckt uppmärksamhet landet över.
– Med medborgardialogerna riktar vi oss till en grupp som spontant inte kommer till tals och ges en plattform. Men som absolut kan tala för sig själv och som behöver finnas och bidra precis som alla andra.
Var kommer drivet ifrån?
– Jag mår bra av att få bidra. Det skänker mening till mig. Det roligaste är om jag gör någonting där jag ser att det här kan leda till ringar på vattnet så att fler gör det. Jag är privilegierad och har fått många fördelar som inte alla ges. Så borde det inte vara. Jag känner ett utökat ansvar att ändra på det, att göra vad jag kan för att bidra till ett samhälle där alla inkluderas och ges samma möjligheter att få bidra och utvecklas.
Slutligen, vem är din favorithjälte?
– Jag har en barndomsvän, Moa, som jag ser upp till otroligt mycket. Hon har så länge jag kan minnas stått så tydlig i sin övertygelse och värderingar, och engagerade sig tidigt för kvinnofrågan samt natur- och klimatfrågan. Så hon finns på riktigt, min hjälte, och jag känner henne.