Jan Räntilä har arbetat som konstruktionschef för stora hydraulpressar, haft eget konsultbolag och även
varit universitetslektor i produktionsekonomi.
Namnet Räntilä klingar nog bekant för många äldre Linköpingsbor. Jans pappa Viktor Räntilä var under många år lärare och studierektor på Katedralskolan i Linköping.
Det var också där, på Katedralskolan, som Jan träffade sin älskade Gertrud.
– Vi var tillsammans i 63 år, varav 57 som gifta. Ett hyperlyckligt äktenskap, sammanfattar Jan.
På våren 2019 avled Gertrud hastigt av brusten aorta. Jan beslöt då att sälja villan i Karlstad, där paret bott de senaste 40 åren. Han flyttade hem till barndomsstaden Linköping, som han lämnat efter studenten 1959.
– Jag har en son med familj här i Linköping och jag har goda vänner som jag hållit kontakten med i alla år, berättar han.
Med tiden har Jan drabbats av en hel del krämpor, bland annat artros i flera leder. I Karlstad hade han ett parkeringstillstånd för rörelsehindrade, och den första tiden i Linköping gällde det tillståndet. Men när det var dags att förnya det fick han problem.
Linköpings kommun avslog Jans begäran. Detsamma gjorde länsstyrelsen, dit Jan överklagade. Det ansågs inte tillräckligt utrett att Jan har "väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand", vilket är vad som krävs enligt Trafikförordningen.
Att Jan har problem med balansen, får kvarvarande smärtor av att gå och att han behöver kunna öppna bildörren helt för att ta sig i och ur bilen – det var faktorer som inte ansågs berättiga till ett p-tillstånd.
– Det kändes som ren illvilja, och jag blev dessutom snorkigt bemött. När jag inte fick någon bekräftelse på att min överklagan till länsstyrelsen kommit in ringde jag dit för att fråga. Då fick jag svaret att det skulle gå mycket fortare om folk inte ringde dit och störde. Så ska man inte bli bemött av en myndighet, säger Jan.
Jan Räntilä överklagade två gånger – och till sist fick han rätt.
Men Jan Räntilä gav sig inte. Till saken hör att Jan, som är civilingenjör i grunden, också har en fil kand i juridik. Den fick han användning för när han fortsatte driva sitt ärende. Nästa instans, Transportstyrelsen, gav honom rätt, i ett beslut som inte kan överklagas av kommunen. Efter tio månader kan Jan åter parkera på handikapplatser.
Transportstyrelsen skrev att kommunen inte bara kan se på hur många meter en person klarar att gå, utan ska göra en samlad bedömning. I Jans fall borde kommunen ha tagit hänsyn till hans andfåddhet, yrsel och smärta när han måste anstränga sig och till hans behov av att kunna öppna bildörren helt.
– Transportstyrelsen gav kommunen underbetyg. Jag tycker att det är för jäkligt, rent ut sagt, att det skulle behöva bli så här och att det skulle ta tio månader. Det har krävts tre läkarintyg – jag är glad att jag träffade en läkare på Johannelunds vårdcentral som var energisk och engagerad. Hon följde med mig ut på parkeringen för att dokumentera mina svårigheter med bildörren, säger Jan.
Jan Räntilä har svårt att gå och han har svårt att ta sig i och ur bilen. Då är det välkommet med extra breda p-platser nära ingången.
Med parkeringstillståndet i bilen och dubbla vaccinsprutor i kroppen öppnar sig nu nya möjligheter för Jan, inte bara att utföra ärenden av olika slag utan också att utöva en hobby: att hålla föredrag. Jan har en lång rad på lager, om alltifrån Linköpings blodbad och husförhör till cykelns historia.
Jans råd till alla som hamnar i hans sits är att ta hjälp av någon som är van vid myndighetskontakter. Honom själv, till exempel.
– Jag har inget emot om folk ringer och frågar mig om råd, säger han.
