– Det har snart gått sex månader, men det känns som att vi har åldrats sex år. Vi har inte gjort någonting för att hamna i det här. Vi har bott här sedan 1979 när vi byggde huset. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Allt vi äger har vi i lådor i ett magasin.
Det säger Gunilla Erikssson där vi står på Fårbogsvägen i Tokarp. Det var den 18 april som branden utbröt. Hon berättar om hur hon ropade högt när hon såg röken från parkeringen. Hon hade åkt för att handla med maken Per och grannen Ann Mari Persson. När de kom tillbaka stod grannens hus i lågor.
– Jag hörde hur en man hostade där inne. Och jag hjälpte några byggarbetare i närheten som lyfte ut honom från altanen. Hela det här förloppet med branden och allt som hände, det är något som kommer tillbaka. Man går och tänker på det, säger Per.
Mannen ådrog sig allvarliga skador. Han vårdades på sjukhus och var samtidigt misstänkt för att vållat branden. Senare delgavs ytterligare en person med koppling till huset misstanke. Utredningen pågår fortfarande. De drabbade grannarna har fått ett juridiskt ombud som ska företräda dem vid en eventuell rättegång. Räddningstjänsten arbetade hela dagen med släckningsarbetet. Samtliga hus i längan påverkades av rök och släckvatten. Två av husen är i så dåligt skick att det inte går att bo där.
På håll ser det ut som en helt vanlig radhuslänga. Förutom att ett hus i längan har brunnit ned till grunden och sedan rakats bort med grävmaskin. På betongen står en gammal kastrull kvar, tillsammans med massor av skräp, och högt ogräs. Släckvatten och regnvatten har förstört mycket av de intilliggande tomterna. Ingen kan bo där.
Gunilla Eriksson ser verkligen beklämd och ledsen ut när vi går in i deras vardagsrum.
– Behåll skorna på, säger hon.
Allt är utrivet och mitt på golvet står en fläkt och snurrar. Väggarna är mögliga.
De tycker inte att de har gjort något för att förtjäna den här situationen. Deras försäkringsbolag – Länsförsäkringar Östgöta – har hjälpt dem med boende och annat som de behövde akut efter branden. Men nu börjar de tycka att tiden går, de vill förstås att renoveringen börjar.
– Vi tycker inte att det finns så mycket att göra åt huset. Allt är ju genomblött. Vi förstår att saker måste ske i rätt ordning. Men under tiden känns det som att vi kommer i kläm.
Grannen på andra sidan det utbrända huset – Ann-Mari Persson – är lika hårt drabbad.
– Jag ringer Länsförsäkringar regelbundet. Men jag tycker inte att man får någon information. Vi skulle ju nöja oss med ett underhandsbesked.
– Precis så, fyller Gunilla Eriksson i. Får vi veta att det kommer att dröja ett år, eller ett och ett halv. Då har vi något att förhålla oss till.
Den tredje grannen i huslängan, Vilfred Lundberg, berättar att de har en garderob som är plomberad eftersom den är rökskadad. Men annars är han nöjd med Länsförsäkringars agerande.
– Jag vill ju också ha besked, och jag tycker att de andra har det jobbigt. Men jag har inget annat att klaga på, säger han.